När vi närmade oss fick den luft under vingarna. Emilie Frängsmyr Pantzar om undulater och andra djur

På marken framför oss kryper en liten igelkottsunge på skälvande ben. Den är så otroligt söt och vi får hindra alla barnen från att gå fram och klappa den. Ägarinnan till restaurangen talar om för oss att den lilla igelkottens mamma var där dagen innan tillsammans med sina andra ungar, och nu hoppas hon att mamman ska komma tillbaka för att hämta sin lilla borttappade unge.

När jag tänker tillbaka på sommarens olika djurupplevelser kommer den lilla igelkotten på första plats, men jag minns också grodan som plötsligt dök upp på vår diskbänk på landet. Vi undrade hur den hamnade där, hur kom den upp på diskbänken? Hur tog den sig in?

Under resten av semestern låg det sedan nära till hands att, om man av någon anledning gick upp på natten i mörkret, tänka sig att en av grodans små vänner kanske också hälsat på och möjligtvis skulle råka befinna sig precis där man skulle sätta ner foten.

Andra, inte heller inbjudna, gäster på landet var en rad spindlar av olika form och storlek, som skulle jagas bort. Som tur är har vår familj en väldigt bra spindeljägare, så det är aldrig några frågetecken kring vem barnen ska ropa på när en åttabent rackare dyker upp: ”paappaaa”!

Jag minns också myrlejonet som plötsligt kom farande upp ur sanden och orsakade panikkänslor och gallskrik hos pojkarna som satt där helt oförberedda och diskuterade Pokémon Go.

Även tillbaka i Sollentuna fick vi uppleva djurlivet på nära håll. En geting satt plötsligt på golvet precis där vår tvååring skulle vila sitt lilla lår, med ett rött stort märke och en del tårar som resultat. Nästa gång en geting tog sig in i huset satte hon sig med blöjrumpan före och getingen hade inte en chans. Den fick bege sig till de sälla jaktmarkerna med oförättat ärende.

Vi upptäckte även att vår hare Klimpen var tillbaka i trädgården (eller var det kanske Klimpens barnbarn?), ett kärt återseende hur som helst. Klimpen bodde länge på tomten under några buskar och det var han, eller hon, som tog hand om alla nappar när det var dags att sluta med dem för en av sönerna för fem år sedan.

Tydligen hade Klimpen då blivit far, eller mor, och behövde napparna till sina ungar och tänk så praktiskt att vår son då kunde ge bort sina. Klimpen fyllde också en annan viktig funktion: husdjurets. Varje gång barnen började tjata om ett husdjur så påpekade vi att vi redan hade Klimpen och att det skulle bli för mycket med fler djur. Det funkade ganska bra ett tag i alla fall.

När vi ändå talar om husdjur så fick vi för några år sedan ett udda besök i trädgården. En undulat kom flygande in helt plötsligt och satte sig på en gren. Det såg väldigt exotiskt ut med den typen av fågel ute i det fria på en buske i Sollentuna. Vi försökte få in den i växthuset för att kunna få tid att leta efter en ägare, men när vi närmade oss fick den luft under vingarna och satte av mot Häggvik. Hoppas att den hittade hem till slut...

Några månader senare såg vi en annan ovanlig syn: en räv kom släntrande längs Strandvägen och fick oss att bli nästan orimligt exalterade.

Nåja, hur ”spännande” det än känns med spindlar, harar och undulater så slår det inte vad vår kompis berättade i somras. Han lämnade Sollentuna för länge sedan för att bosätta sig i Florida. Där har de tydligen en längre tid haft besök av ett lite ovälkommet djur på tomten. Vår kompis lät inte speciellt oroad när han berättade om det, men hans fru hade till slut känt att med småbarn i huset var det kanske ändå bäst att få bort djuret.

Hon ringde någon form av viltvårdare som kom och hjälpte till, och enligt dem var det tydligen ett ovanligt stort exemplar av alligator som de haft som granne.

Nåja, hur ”spännande” det än känns med spindlar, harar och undulater så slår det inte vad vår kompis berättade i somras.