HEMMA FRAN CYKELTUREN - TILL MONGOLIET
”Cyklar från Sollentuna till Kina”. Så skrev vi i Sollentuna i somras om Elvira Lundin. Tyvärr kom hon inte hela vägen fram till Kina utan fick bryta i Mongoliet och är nu tillbaka i Sollentuna. – Det känns väldigt surt. Jag har inte kommit över det än.
Det blåste så mycket att jag inte kunde stå upp.
Det är ingen liten cykeltur som Sollentunabon Elvira Lundin har varit ute på. 1440 mil har hon cyklat – oftast ensam. Genom länder med exotiska namn som Tadzjikistan, Kirgizistan och Kazakstan. Hon har cyklat, vadat, tältat, bott hemma hos människor, blivit arresterad, knivhotad och sprungit ifrån jordskred. Rest genom fantastiska landskap och mött fantastiska människor.
Tanken var att hon skulle cykla från Sollentuna till Kina. Men i det näst sista landet, Mongoliet, tog äventyret slut. Två gånger om.
Det första som hände var att Kinas ambassad i Mongoliets huvudstad Ulan Bator stängde för visumansökningar. Där försvann den sista möjligheten att få visum till Kina. Hon bestämde sig då för att avsluta sin resa i Ulan Bator i stället. Tyvärr kom hon inte fram dit heller, utan var tvungen att avsluta sitt äventyr redan i början av det långa landet Mongoliet.
Början till slutet inträffade en dag i oktober. Temperaturen var ungefär fem minusgrader. Elvira Lundin tältade, som vanligt. Landskapet var stäpp, en enorm öppen yta utan någonstans att söka lä. När hon satte upp tältet var det vindstilla.
– Men vid klockan tio började det storma. Vid midnatt tänkte jag att jag måste göra någonting; annars kommer tältet att blåsa sönder. Så jag började baxa stenblock över stäppen för att bygga ett vindskydd. Men jag insåg att det inte skulle gå att bygga ett tillräckligt högt vindskydd. Natten gick. Det blåste mer och mer. – Vid tre insåg jag att jag måste ta ner tältet. Men jag hann inte. Så fort jag hade tänkt tanken så blåste tältet sönder. Det blåste så mycket att jag inte kunde stå upp. Så jag lade mig uppe på det som var kvar av tältet, för att tältet och all min packning inte skulle blåsa iväg. Klockan fem på morgonen lyckades jag till slut somna.
Efter ett par utmattade timmars sömn väcktes hon av ytterligare en motgång. – Klockan sju väcktes jag av en snöstorm. Elvira Lundin insåg att hon var tvungen att ta sig tillbaka till civilisationen. Cykeln hade punktering men hon cyklade på den ändå. Tills hon lyckades få lift av en förbipasserande, till närmsta by.
Under natten hade hon bestämt sig för att ge upp men när hon kom tillbaka till civilisationen fick hon modet åter. Tänkte att om hon kunde fuska lite ibland, och få lift om hon skulle råka illa ut, så kunde hon ju fortsätta. Så hon cyklade ett par dagar till. Men så kom hon ut på landet igen. Det fanns inte längre någon att få lift med. Hon var helt en- sam och äventyret började kännas alltför farligt. Så hon bestämde sig för att ge upp och ta sig tillbaka till Sverige.
– Det känns väldigt surt. Jag har inte kommit över det än.
Hennes familj, inklusive katterna, blev dock väldigt glada när hon kom hem. Och själv njuter hon av att umgås med dem, av knäckebröd med ost, Marabouchoklad och att kunna ha djupa konversationer med människor på sitt eget språk. Men hon planerar redan sitt nästa äventyr. – Jag jobbar lite nu men sedan vill jag resa iväg igen, kanske till Nordamerika eller Afrika. Cykla eller vandra. Jag funderar till exempel på om man kan ta sig tvärs över den afrikanska kontinenten.