Åsiktsförbud hjälper inte mot homofobi
För en tid sedan skrev Magnus Kolsjö, vice förbundsordförande för RFSL, att homofobi är ett ökande problem i Sverige och att vi bland annat bör förbjuda rasistiska och nazistiska organisationer för att hantera problemet med den, enligt honom, skenande hom
Att förbjuda åsikter och tankar hör hemma i kommunistiska diktaturer som Kuba och Nordkorea, inte i en demokrati som Sverige. Dessutom betvivlar jag hur effektiv en sådan metod skulle vara, jag tror nämligen att om vi vill bli av med homofobi måste vi knäcka sexismen i samhället. Min mening är den att homofobi är ett symptom på sjukdomen sexism.
I min erfarenhet som homosexuell man brukar homofobin ta sig i uttryck som ett hån av stereotypiska homosexuella beteenden. Det kan handla om allt ifrån kroppsspråk och tal till klichéer om homosexuella mäns intressen. Det homofoberna vill komma åt är hånandet av det som de anser ’kvinnligt’ hos de homosexuella männen. Vad som konfunderar mig i handlingen är föraktet för det som uppfattas som kvinnligt. Att tolka stereotypa kvinnliga beteenden som negativa egenskaper hos män tycks orimligt om inte en anser att ’kvinnligt’ är sämre och därmed kvalificerat för hån. Vad som tycks kontraintuitivt är att homofoberna samtidigt avvisar hyllandet av det manliga könet i form av homoromantiska förhållanden mellan män. Om nu män är att anse som bättre än kvinnor, hur kommer det sig att kärleksrelationer mellan män förkastas? Svaret är sexism. Kvinnorna är lägre än män, enligt dessa sexister, och detsamma är deras sexuella preferenser. Därmed vore det en degradering för män att finna nöje och njutning i detsamma som kvinnor gör. Att tänka och känna som en kvinna är dåligt resonerar dessa sexister.
Hur fungerar det då med lesbiska, hör jag det protesteras. Sexistiska heterosexuella män verkar ha en minst sagt komplicerad relation till de homosexu- ella kvinnorna. Å ena sidan är det sexigt med två kvinnor tillsammans, men å andra sidan är det något att skämmas över. Motviljan mot homosexuella kvinnor är i grund och botten baserad på sårade egon. Hur vågar kvinnan inte finna mig som man attraktiv, domderar de kränkta männen. Det är en skymf mot hela manssläktet i deras åsikt. Aha, hör jag er triumferat utbrista, de kvinnor som håller med oss då? Är de också ”sexister”? Det pinsamt uppenbara svaret är förstås ja. Förnuftet tillåter ingen annan utväg. Absolut att kvinnorna som håller med de sexistis- ka männen är sexister de själva. Troligtvis är deras sexism ett resultat av indoktrinering i hat eller ett behov av att accepteras av män. Vad anser ni? Ska vi satsa på att mota symptomen så mycket som möjligt eller ska vi kavla upp ärmarna och bota hela sjukdomen? Medan ni gör ert beslut, tänk på detta: det spelar ingen roll om ni sågar av några grenar, trädet står kvar i alla fall.