Desperat jakt på snö

Nio mil på skidor är långt och krävande, men Vasaloppet går i alla fall från punkt A till punkt B. Hur jobbigt är det inte, för pannbenet, att åka en mil skidor på en fyrahundrametersslinga? Det gjorde en kollega till mig som en del av sin Vasaloppsträning. Inte som mental träning, utan för att det var den enda snön som existerade i norra Stockholm att åka skidor på. Och ska man åka Vasaloppet i slutet av februari är det bra att ha några mil i benen innan dess.

Så hon åkte varv efter varv efter varv efter varv på den där banan. 25 varv motsvarar en mil. Kul.

Förra vintern var också snöfattig. Då gjorde min mamma samma sak, men i Uppsala och på en sexhundrametersslinga. Herregud, vad jag blir imponerad. Själv blev jag sugen på att åka skidor när jag såg att en annan kollega hade skrivit om Bisslinges konst snöspår i Sollentuna; ett spår som var betydligt längre än fyrahundra meter.

Ännu mer sugen blev jag när jag klampade upp till Runbyspåret i Upplands Väsby och till min glädje såg både åkare och skidspår. Uppåt två, tre kilometer kunde man få ihop till en slinga på natursnö.

Men lyckan är ibland kortvarig. Att bli sugen på att åka skidor när snön väl har legat i några dagar är vanskligt, på gränsen till dumdristigt. I alla fall i Stockholm. När detta skrivs säger väderleksprognosen: regn.

Så till nästa snödump är jag beredd. Då blir det åka av.

När detta skrivs säger väderleksprognosen: regn.