Maxtak tvingar äldre till boende
”Det är lätt att skära ned på de svaga”
Eugenia Andersson, 81, vill bo kvar hemma resten av sitt liv. Men kommunen anser att hon kräver för många hemtjänsttimmar och vill flytta henne till ett äldreboende.
När vård- och omsorgsnämnden satte ett maxtak för antalet hemtjänsttimmar blev det omöjligt för Eugenia Andersson att bo kvar hemma. På tisdagen demonstrerade hennes barn utanför kommunhuset.
När Eugenia Andersson, 81, på nytt ansökte om hemtjänst i höstas fick hon avslag av Sollentuna kommun. Istället vill de att hon ska bo på äldreboende, eftersom behoven av hjälp är så stora.
Barnen, som har lovat sin mamma att hon ska få bo kvar hemma resten av livet, är upprörda. Lägenheten i Häggvik där hon bor med sin son Jerzy Iwanek har gjorts i ordning för hennes skull.
De har drivit frågan hela vägen genom rättsväsendets instanser, men fått avslag. ” Vi vet att om hon hamnar där så kommer hon inte att leva så länge till”, skriver de till domstolen.
– Det har varit hemskt, det har tagit hälsomässigt, så mycket känslor. Att skriva och formulera sig tar ju sin tid, säger dottern Ewa Iwanek.
Hoppet har förlängts i och med att de har stridit i rätten; nu har hemtjänst beviljats till och med sista augusti, i den utsträckning som hon haft de senaste åren. Antalet timmar ansågs vid senaste omprövningen vara för många, efter att kommunen infört ett maxtak.
Ewa och Jerzy Iwanek är beredda att själva gå ned i arbetstid för att istället hjälpa mamman, om det är vad som krävs.
– Hon har haft fyra jobb och offrat sitt liv för oss, det är det minsta vi kan göra. Det är märkligt att de inte ens har erbjudit att minska antalet timmar.
För barnen framstår det som att kommunen bara tänker på pengar.
– De äldre säger nog inte ifrån så mycket, det är lätt att skära ned på de svaga. Många drabbas, äldre och handikap-
pade. De går för långt. Så länge ingen säger ifrån kan de fortsätta hur länge som helst. Det finns säkert de som lurat systemet också, men då är det bara att granska varje fall och inte döma i förväg, säger Ewa Iwanek.
Nu har de fått information om olika boenden som de kan välja mellan. Men barnen har knappt velat titta i broschyrerna.
– De som jobbar där har inte den relationen till henne. De har inte samma dof- ter; vad relaterar man till då? Vi vet ju hur hon är på sjukhus, hon gråter och vill hem. Boendena kan vara jättebra, men det är inte för vår mamma.