Killian ryckte ut i Marockos rasmassor
Räddningsarbetare frustrerade av svåra omständigheter
Dödssiffrorna stiger efter jordbävningen i Marocko.
Räddningshunden Killian har just kommit hem från förödelsen.
– Många bergsbyar var helt raserade och det var väldigt svårjobbat, säger brandmannen och hundföraren Klaes-Ola Kolberg.
SOLLENTUNA/NORRORT
Den 8 september skakades Marocko av ett kraftigt jordskalv. Dödssiffrorna är i nuläget uppe i över 3 000 och 5 500 skadade.
Sverige är ett av de länder som skickade hjälparbetare till Marocko, bland annat fem räddningsarbetare, en tolk och tre sökhundar för att söka bland överlevande i rasmassorna. Däribland hunden Killian, som räddade 18 människors liv efter jordskalvskatastrofen i Syrien och Turkiet för ett halvår sedan.
Hundförare Kiril Hristov och Klaes-Ola Kolberg, brandman på brandkåren Attunda på stationen i Upplands Väsby, var också med och sökte efter liv i Atlasbergens byar utanför Marrakech.
I lördags kom de hem igen efter avslutat räddningsarbete.
– Tyvärr hittade vi inte någon vid liv denna gång. Det var mycket mer svårjobbat än i Turkiet, berättar Klaes-Ola Kolberg.
Klaes-Ola och räddningsteamet åkte ner ett drygt dygn efter skalvet på frivillig basis med stöd av hjälporganisationen Hasene.
– Vi åkte från Sverige söndag morgon och slog upp tältet vid midnatt.
När det var dags att åka ut och söka överlevande började svårigheterna.
– Logistiken var ett stort problem och det var svårt att få information, bilar och chaufförer, vilket gjorde att allt blev fördröjt. När vi väl fått chaufförer och bilar visste vi inte vart vi skulle åka eller vilka byar som var drabbade.
Inga överlevande
Vid några tillfällen åkte de i en timme och väl framme visade det sig att det inte fanns några överlevande.
– Det var hela byar som rasat samman. Eftersom husen är byggda av sand och sten och därmed porösa så var det mindre chans att någon överlevt.
Han jämför med husen i Turkiet, där husen är byggda i betong och luftfickor kan bildas.
– Kilian är tränad att hitta personer vid liv, då markerar han.
Mycket uppskattning
Klaes-Ola berättar att de var nära framgång vid ett tillfälle.
– Vi kom till en by där de letade efter en nioårig flicka. Där fick Kilian en markering. De hittade flickan, men det var tyvärr försent. Hon måste därför ha dött ganska nyligen. Det kändes enormt frustrerande.
Han berättar att byborna ändå visat uppskattning.
– De var glada att vi var där och hjälpte till. Men de kände stor frustration mot staten, som de tyckte hade svikit i hjälparbetet. Men många av vägarna upp till dessa byar var riskfyllda redan före jordbävningen, och efter skalven har hjälporganisationerna haft svårt att komma fram.
De hittade flickan, men det var tyvärr försent.
Ångrar ni att ni åkte?
– Nej. Vi ser det mycket som en lärdom och vi har gjort det vi kunnat.