Del 7 av ”Erik Holmqvists sagolika äventyr”
Han hade så gärna velat berätta allt spännande som hänt, men det skulle låta lite konstigt. Bli komplicerat. Han höll tyst.
Strutsarna var försvunna, men vem kunde veta, deras själar kanske levde kvar i änderna, som lugnt härskade över de små gräsplättarna alldeles invid sjön. De såg lika stolta ut som strutsarna, och om man tryckte ihop halsen och benen på en struts, och ändrade en smula på dess näbb så kanske det kunde bli en and av alltihop?
Erik skrattade högt. Vad skulle en ornitolog tyckt om den utsagan? Han skrattade mer och mer och kanske en aning för högt, men vad gör väl det, tänkte han. Här finns ändå inte en människa.
Ändå hörde han skarpa skratt tillbaka. Ekande svar på hans egna glädjestötar dök ner från luften. Han böjde sig upp och spanade: däruppe seglade en hel flock skrattmåsar, och de tycktes inspirerade av hans glädje.
Han skrattade ännu mer. Försökte krysta fram glädjen med höga, något konstlade skratt, som ändå lyckades. Skrattmåsarna skränade till som en ljudflock och levererade en skrattsalva som skulle kunnat fälla hela soldat Boms armé, om det inte hade varit för den skrattmoteld som soldat Bom själv skulle givit.
Det hela kanske skulle slutat i ett skratteld upphör? En oavgjord glädjebatalj. Vägen runt sjön svängde och han kom ut på en öppnare yta. När han höjde blicken från den spegelblanka sjön och de gröna träden som omgav den, såg han en märkvärdig syn på rakt motsatt sida: ur den blågröna naturförgrunden reste sig höga moderna huskolosser, de såg ut som skyskrapor, surrealistiskt uppdykande ur jorden.
Det kändes som Central Park i New York. Erik hade stått mitt i den gröna oasen och, alldeles plötsligt, sett hur gigantiska skyskrapor reste sina mäktiga kroppar mot himlavalvet. Han hade samma upplevelse här, trots att allting var mycket mindre.
Men vad var detta komplex egentligen för något? Vid sidan av höghusen låg en bullig lite lägre byggnad med svart tak. Den bredde ut sig som en jätterocka, och nog måste detta vara den nya stadion som fotbollsfansen talat om: Friends Arena.
Han följde sjöns kant, men när gångvägen nådde sjöns kortsida fortsatte han rakt fram mot det stora byggnadskomplexet, vars namn var, lärde han sig senare, Arenastaden. Byggkranar arbetade fortfarande på tre stycken bostadshus, gul, grön och blå, och glashus av diverse arter hade placerat sig på avenyn framför honom. Men han vek av uppför breda trappor till arenan.
Han började gå runt den svarta rockan. Det skulle bli det sista han gjorde innan han tog sig hemåt. Matchen hade inte börjat än, och många supportrar ur båda lägren strömmade som arbetsmyror in i denna jätteskapelses munnar.
Det kändes som om varvet runt aldrig skulle ta slut. Först nådde han ett hotell och efter att ha rundat arenans kortsida kunde han blicka ner på en stor rangerbangård. Han letade efter en tunnelbanenedgång, men förgäves.
Han stoppade en AIKare som viftade tyst med sin gulsvarta flagga. Innan dess hade han hade valt bort några personer som verkade för skräniga, men denna lilla sympatiska gubbe verkade tåla även människor utan svartgula kläder. – Ursäkta, var är tunnelbanan? frågade Erik. – Tunnelbanan? Den lille gubben rynkade på ögonbrynen. – Du verkar inte hänga med mycket du? Det finns ingen tunnelbana här. –Men detta verkar ju vara en knutpunkt? – Det kan du ge dig fan på. Det är 50 000 pers här idag. – Otroligt sa Erik. – Det är fullsatt. – Men finns det verkligen publik att fylla en sån här arena i vanliga fall? Om det inte är derby?
– Grabben, det kan inte jag svara på, men inte är det 50 000 här när vi möter GIFfarna Sundsvall. Bara som exempel. Då känns det lite tomt, det gör det ju. Rätt konstig känsla faktiskt. Säg 5 000 pers och i såna fall känns det som en öken.
–5 000 åskådare, och de syns knappt, sade Erik tankfullt. Han räknade.
– Tio procent av kapaciteten, ja då känns det nog en aning tomt, sa han drömmande.
– Men du, sa gubben, det kanske kommer en tunnelbana, men det är nog ingen idé att du sätter dig och väntar. Det kommer dröja längre än tills matchen är över. Erik skrattade. Tre år eller nåt? – Tre? Glöm det. Sex år minst. Gula linjen kanske den kommer heta.
– Ni är lite konstiga ni i Solna, sa Erik modigt. Det finns tunnelbanestation mitt i skogen, men inte här. I den stora knutpunkten.
– Stan växer fort vet du. De hinner inte med i utbyggnaden.
Erik ryckte på axlarna. – Men vart ska jag gå då för att hitta en tunnelbana? – Näckrosen är väl närmast. – Näckrosen, var ligger det? – Vid Filmstaden, om du känner till den? – Oh, ja, sade Erik entusiastiskt. Jag var där nyss. Han hade så gärna velat berätta allt spännande som hänt, men det skulle låta lite konstigt. Bli komplicerat. Han höll tyst. – Då så, sade den gamle AIKaren. Ja nu börjar snart begivenheten. Jag måste gå in. Du hittar väl, antar jag?
– Det gör jag, sa Erik och slutförde varvet runt arenan. Han gick tillbaka till Råstasjön och hittade en väg upp genom villaområdet, passerade Näckrosgrillen och nådde åter Filmstaden. Där klev han ner i underjorden och bordade utmattad tunnelbanan med riktning Kungsträdgården.