”Där kom det igen. Ett barnskrik ... ”

Del 3

G amle Bertil på åttonde våningen, mannen vars kroppshållning trotsat tyngdlagarna.

Georg hade skämtsamt beskrivit för sina bekanta hur det sett ut när Bertil klivit ur hissen: Först ut kom benen, käppen och handen som höll i den, tre sekunder senare följde överkroppen.

Mannen hade en hållning som påminde om ett Z i horisontalläge.

Det första klagomål han fått efter påbörjat stambyte hade kommit från det polska paret på våning nio. Katastrofen hade varit ett faktum när de insett att arbetslaget inte skulle ringa på dörren för att sedan stå kvar i en minut i väntan på att den skulle öppnas utan snarare ringde på, låste upp och gick in. Georg hade lugnt och sansat försökt förklara hur pass mycket effektivitet de skulle förlora om de vid varje dörr blev tvungna att vänta innan de fick springa in och göra sitt jobb, att de allt hade en viss tidspress på sig till följd av en tidplan som skulle kunna bestraffas med vite vid överskridande.

Denna redogörelse hade den uppgivne, kalsongklädde mannen besvarat med ett uttalande som blivit en omedelbar klassiker, en Georg hädanefter älskat att återberätta;

”Men… de kan inte bara gå in… Jag kan vara naken. Min fru… kan vara naken. Vi kanske sexar?”

Elvis-frälste Andy Guldfågel på våning fyra – möjligen en av landets få grekfinsksvenskar, som han blivit vän med under pågående entreprenad. Georg mindes ett väldigt speciellt tillfälle då han druckit kaffe och pratat med Andys fru Jenny varpå den vuxne mannen plötsligt dundrat ut från badrummet med kupade händer innehållandes en färskskiten bajskorv samtidigt som han i extas ropat ”Jag har bajsat!”, följt av det hesa skratt som enbart herr Guldfågel och hunden Mutley, från den gamla tecknade serien Dastardly & Mutley, kunnat frammana. Georg hade självfallet fotodokumenterat händelsen, skickat bilden till gemensam bekant samt printat och laminerat bilden komplett med texten ”Jag har bajsat! – Andy, 46 år” precis så som förskolepedagogerna gjort när något av barnen ritat ett sinnessjukt bra självporträtt eller en superhjälte som skjuter blixtar ur fingertopparna.

Han mindes även den snälla småbarnsfamiljen på tionde våningen vilka, trots olika incidenter såsom fuktskador till följd av bortglömd tillfällig dagvattenavrinning vid arbete med yttertak och bubblor i tätskikt vid badrumsrenovering , alltid bemött honom med respekt och vänlighet.

Georg hade skrattat många gånger vid tanken på parets lilla mops, döpt till Frank, inte enbart på grund av det speciella valet av namn utan även, och troligen mest, på grund av att mopsen delat namn med arbetsledaren hos den underentreprenör som skötte omtrådning av elen i fastigheten.

Huset hade en gång varit fullt av färgsprakande, roliga och även bitvis jobbiga karaktärer. Nu återstod bara en. Mitt i brölandet slogs Georg plötsligt av hur lika hans och polaren Oldfields läten var de som yttrades av hotet som stod mellan honom och återföringen med Katarina. Det aggressiva, primitiva brölet.

Han hade spenderat hundratals timmar med att övervaka dem från sin säkra position uppe på taket eller via balkongen. Georg hade försökt kartlägga deras beteenden för att komma fram till hur han bäst kunde öka sina chanser till överlevnad. Gick det på något sätt att lura dem, få dem att tro att man tillhörde samma grupp? Kände de av skillnaden mellan sig själva och vanliga människor enbart genom beteende eller även genom lukt?

Det pågående tankemönstret avbröts plötsligt. Georg stannade upp, sänkte volymen på stereon.

Var det bara inbillning? Han sänkte sakta whiskeyglaset från sina läppar och ställde varsamt ned det på soffbordet. Var det ett skrik han hört?

Inte hans eget. Inte Mike Oldfields heller. Georg pausade musiken, stod alldeles still och lyssnade. Där kom det igen. Ett barnaskrik, väldigt dovt. Georg sprang mot balkongdörren.

Där kom det igen. Ett barnaskrik, väldigt dovt.