Mardrömmen på Solnas gator

Ett till skrik tätt följt av ett Oldfield-bröl. Han hade blicken på Solnahallen, men den tycktes öde.

Ett dovt metalliskt klang. Georg tittade bort mot korsningen. Där, mitt bland de övergivna bilar som stod huller om buller som om någon kastat runt med dem, såg han för bråkdelen av en sekund något som rörde sig. Något slank in mellan en gammal V70 och en servicelinje-buss.

Detta något verkade vara på väg i riktning mot Georgs fästning.

Mer brölande. På andra sidan av den lilla röda bussen såg han någon komma springande.

Han kisade med ögonen, fullt införstådd med att det inte gick att zooma in utan kikare.

Denna någon såg ut att vara på tok för kort för att vara vuxen. En unge, mumlade han. Och bakom följde ännu ett. Hans syn var inte vad den en gång varit och den inbokade laseroperationen hade, på grund av force majeure, inte blivit av, men han tyckte sig ändå kunna urskilja en pojke och en flicka.

Han tvekade en sekund. Han var trots allt på väg ut på sitt livs viktigaste uppdrag.

Georg hade inte räknat med följeslagare, framförallt inte två knoddar, det skulle försvåra situationen rejält. Han hade lärt sig en gång tidigare att han inte fungerade bra i grupp, kommit fram till att hans chanser, oavsett vad andra sagt, var avsevärt större på egen hand.

Men Georg var inget monster. Åtminstone inte likt de där som jagade nere på gatorna.

Han höjde armarna och började vifta. Han ville inte börja skrika efter dem, det skulle genast driva förföljarna mot huset och det ville han undvika så långt det var möjligt.

Barnen verkade inte se Georg. Inte så konstigt, han befann sig trots allt ett fyrtiotal meter ovan mark.

Han sprang in i lägenheten, rev ned gardinstången som hängde ovanför glaspartiet intill balkongdörren och drog till sig den blåa gardinen.

Väl ute igen hängde han ned gardinen från balkongräcket i hopp om att få barnens uppmärksamhet.

Det fungerade. Flickan, som var några meter framför pojken, stannade till och pekade upp mot balkongen och gardinen som nu agerade flagg. De fortsatte röra sig i riktning mot höghuset samtidigt som Georg fick syn på deras förföljare. Han räknade till tre stycken, kanske dryga hundra meter bakom ungarna.

Det var bråttom. Tretton våningar ned för att öppna upp dörren.

Han drog gardinen över räcket och sprang mot dörren. Rev upp dragkedjan till ryggsäcken, drog fram hammaren, slet åt sig basebollträet som stod lutat mot väggen intill dörrkarmen, hoppade i sina slitna joggingskor och kastade sig ut genom dörren.

Just i denna stund var han väldigt tacksam över att ha påbörjat dagen med att röja undan en del av den barrikad av stolar, garderober och annat bråte som slängts ned för att någorlunda blockera trapphuset från ovälkommet besök. Det var fortfarande mycket kvar i trappan, men undanröjt nog för att han skulle kunna klämma sig förbi ned till tolfte våningen.

”Jag är för gammal för det här.” Han förbannade sig själv i samma sekund som den gamla klyschan lämnade hans läppar, men nog hade han sett sina bästa dagar och nog gjorde sig en faktiskt rätt värdelös kondition påmind när han började närma sig sjätte våningen.

Svettpärlor började rinna nedför pannan i samma takt som andetagen blev alltmer ansträngda.

Bottenvåningen. Äntligen. Han rusade fram till dörren, stannade till med handen på handtaget.

Det här kunde gå väldigt fort. Och väldigt illa. Tre angripare. Minst. Det var länge sen han stått i närstrid med dem och det han sett när han studerat dem på håll sa honom att de var farligare än någonsin. Mönstret hade ändrats.

Det var inte längre alla mot alla som det varit förr, när helvetet på Jorden tog sin början.

De första drabbningarna hade varit kaotiska och förvirrande, men han hade efter ett tag lärt sig att förvirra dem. De som förvandlats hade från början gått på allt och alla - gick ett flertal till attack mot en och samma grupp överlevare slutade det ofta med att de attackerade både varandra och människorna, vilket i vissa fall gett de sistnämnda en chans att, mitt i förvirringen och tumultet, fly. De hade varit identitetslösa, inte verkat kunna identifiera varandra som av samma släkte. Men det hade ändrats, det hade han sett. Det verkade som att de till slut funnit varandra ute på jaktmarkerna, för med tiden hade flockbeteendet börjat ta form. De jagade, och dödade, som en. Ibland åt de upp sina byten direkt på plats, men han hade märkt att de besatt vissa former av rutiner och instinkter.

De drog sig tillbaks när mörkret föll, de hade uppenbarligen insett att den nedsatta synen gjorde jakten svårare. På samma sätt kunde de ibland dra med sig sina byten från slaktplatsen om det började skymma eller om vädret var alltför ogästvänligt. Dessa mönster såg Georg som både positiva och negativa. Det positiva var att man kunde ta sin chans till förflyttning eller flykt när mörkret fallit, om man tog det försiktigt, använde ficklampor och andra ljuskällor till ett minimum - för sprang man med ficklampan tänd i ett övrigt becksvart samhälle var man extremt exponerad. Det hade han sett många avskräckande exempel på. Det negativa var dels att deras instinkter att söka sig till varmast möjliga plats gjorde att det alltid var oerhört riskabelt att ta sig till en ny tillflyktsort. Han hade själv försökt ta sig in i byggnader som visat sig inhysa hela bataljoner av ogästvänliga varelser. Det hade lärt honom att alltid hitta en säker plats att gömma sig på för att på avstånd försöka bedöma tilltänkt tillflykts eventuella ockupation.

Det som grämde Georg mest var att han hoppats på att vintern skulle ta kål på dem, men i och med det inpräntade beteendet hade båda sidor troligen förlorat ungefär lika många kroppar under de kallaste av månader. Nu eller aldrig. Han tog ett hårt grepp om basebollträet med vänsterhanden, kollade att hammaren hängde lättillgänglig i skärpet och vred upp låset. Han tryckte ned handtaget, lutade sig mot dörren och öppnade försiktigt upp den samtidigt som han tog ett stadigt tvåhandsgrepp om basebollträet.

Svettpärlor började rinna nedför pannan i samma takt som andetagen blev alltmer ansträngda.