Solnas gator är ett slagfält

Hon hade ingen energi kvar. Kände hur hon blev långsammare för varje gång foten träffade asfalten. Hon fick inte ge upp. De var snart framme. Om hon stannade upp skulle hennes bror också göra det, och då skulle det vara slut för dem båda.

Hon hörde sin brors ansträngda, trötta andetag bakom sig. Någonstans längre bak, hon visste inte hur långt, hördes snabba fotsteg och de där brölande, väsande ljuden som alltid gav henne rysningar.

Ljuden som, ackompanjerade av våldsamma hemska bilder från förr, spökade för henne så fort hon stängde igen sina ögonlock.

Mannen på balkongen hade försvunnit. Hon var säker på att han försökt visa dem vägen, att någon skulle öppna en dörr och släppa in dem så fort de nådde höghuset.

För varje sekund som gick utan att någon visade sig började hon dock tappa hoppet, men försökte intala sig att de väntade in i sista sekund för att inte riskera något.

Men vart var ingången? Hon försökte lokalisera den samtidigt som hon sprang, det gjorde det något lättare att hålla farten uppe när hon fokuserade på annat än känslan av utmattning.

På framsidan, vilket var det enda hon såg härifrån, verkade det enbart vara butiker.

En spel- och tobaksbutik och vad som såg ut som en frisör- eller annan form av skönhetssalong.

På högra sidan tyckte hon sig se ett metallstaket som krökte nedåt vid en öppning - troligen en trappa ned till baksidan.

Ingången måste vara på vänster sida. Hon hade inget annat val än att chansa.

Hon var nästan framme vid den lilla bensinstationen precis innan parkeringen som låg intill huset.

Det lät som om angriparna hade tagit in något på dem, ljudet av fötter mot asfalt lät allt högre.

Hon tittade snabbt bakåt och såg sin brors ansiktsuttryck; en blandning av utmattning och skräck.

” Vi är snart framme, kom igen!” Hon försökte sig på ett snabbt övertygande leende innan hon åter fokuserade blicken framåt.

När hon passerade bensinstationen och den snabbmatskiosk som låg i höjd med den, såg flickan hur en dörr på vänstra sidan av höghuset öppnades.

Hon hade under hela den här mardrömsresan aldrig tidigare känt sådan lättnad som hon gjorde när mannen visade sig i dörren. Han höll ett basebollträ med vad som såg ut som spikar utstickande i toppen. När Georg fick syn på henne släppte han det stadiga tvåhandsgreppet om slagträet och viftade ihärdigt.

” Titta, där borta!” skrek hon åt sin bror och pekade samtidigt som hon kände hur lite av den trodda förbrukade energin återvände och gav henne kraft att öka på tempot.

Hennes bror gav, inte helt oväntat, inget svar. Han hade inte sagt mer än några få ord sen de flytt hemifrån. Det ”Spring!” han gett ifrån sig när de tidigare fått syn på sina annalkande angripare var det första ord som yttrats på flera veckor. Hon hörde dock att även han hade ökat takten.

De rusade förbi ett par sedan länge övergiva bilar och uppför en kort trappa, förbi skönhetssalongen på höger sida. Mannen flyttade sig ut från dörren, höll upp den för dem att springa in.

Hon kom först, tvärbromsade framför mannen och tittade upp på honom.

Han tittade barskt på henne och gav henne en knuff in genom dörren.

”In. Fort. Uppför trappan. Högst upp. In genom dörren som står öppen.”

”Men...” Hon pekade mot sin bror, som nu kom upp för trappan.

”Jag tar hand om honom. Upp! Nu!” Väste mannen åt henne.

Hon tvekade en sekund men gjorde som hon blivit tillsagd. Angriparna var förbi bensinstationen. Den lilla pojken kom springande mot Georg i alldeles för hög fart.

Han bromsade in, men tappade fotfästet, flög rätt in i dörren och föll sedan ihop på marken som en säck potatis.

Georg böjde sig ögonblickligen ner och lyfte upp honom. Det rann blod från pannan, men han verkade inte särskilt brydd utan kom snabbt på ben igen.

”In med dig!” Väste Georg åt honom innan han tittade bort mot de annalkande fanskapen.

Han skulle inte kunna genomföra den tilltänkta flykten från Ankdammen. Åtminstone inte idag.

Georg insåg även att han var tvungen att göra något åt de tre som närmade sig hans tillhåll.

Han skulle kunna rusa in genom dörren och låsa den, men Georg visste att det skulle göra saken värre. Om han flydde från den här fighten skulle fanskapen stanna här nedanför porten, brölandes och väsandes och bankandes på dörren och troligen slå sönder glaset på stora entrédörren.

Bottenvåningen gjorde honom inget, från den kunde de bara nå hisshallen och tvättstugan, så där kunde de inte göra mer skada än att fly mörkret, om de inte kom in genom hissdörren och mirakulöst lärde sig klättra uppför stålvajrarna.

Risken med att lämna dem vid liv var naturligtvis även att det med tiden skulle dyka upp fler, för det gjorde det alltid. Georg hade ingen lust att behöva ta fram en plan för att smyga sig förbi femtio mördarmaskiner om han inte absolut var tvungen.

Han fattade tvåhandsgreppet om sitt spikmodifierade slagträ och vände sig mot angriparna.

De kom åtminstone inte i en klunga, utan var för sig med kanske trettio meters mellanrum.

Om han utdelade sina slag rätt skulle han kanske slippa riskera att tampas tre mot en.

Den första rusade förbi skönhetssalongen. Georg höjde slagträet.

”Jag tar hand om honom. Upp! Nu!” Väste mannen åt henne.