”Han väste så att saliven sprutade”

Tre av spikarna på slagträet trängde in i skallen och efter ett häftigt gurglande föll den första av tre tyst ihop på knä.

En man, eller före detta man, beroende på hur man valde att se på det.

Att döma av den Hulkformade kroppen hade han varit bodybuilder. Heltatuerade armar, tribals som löpte upp längs hals, nacke och vidare upp på det skalliga huvudet.

Han väste så att saliven sprutade åt alla håll. Georg stärkte sitt grepp om tillhygget samtidigt som han, som så många gånger tidigare, för en kort sekund undrade om de här stackarna hade någon form av minne av sina forna liv.

Vilka de varit, vad de gjort, vad de levt för, vad de haft för åsikter om Sverigedemokrater, den mörkhyade dockan som klippts ut ur Kalle Ankas jul, vad deras favoritfärg varit, vilka människor som betytt något för dem.

Åsynen av den före detta karlakarlen och dennes nuvarande beteende fick Georg, än en gång, att starkt tvivla på att det inuti det tatuerade huvudet fanns något som helst minne av bättre tider.

Georg måttade ett slag som träffade den tatuerade före detta mannen rätt i pannan.

Tre av spikarna på slagträet trängde in i skallen och efter ett häftigt gurglande föll den första av tre tyst ihop på knä. Georg slet hårt i slagträet så att de penetrerade spikarna lossade ur kraniet.

Han sparkade till över bröstkorgen så att den livlösa kroppen föll ihop på marken.

Georg hann knappt räta på ryggen innan nästa sammandrabbning.

Det nerblodade, härjade ansiktet gjorde det svårt att utläsa mycket, men han gissade att kvinnan varit runt fyrtiofem. Den före detta propra klädseln, numer söndersliten och skitig, sa Georg att hon haft ett kontorsjobb, eller kanske hade hon jobbat som mäklare.

Han tänkte höja slagträet, men insåg att den här var för nära. Han hade inte utrymme nog att få till svingen. Georg hann med nöd och näppe få upp hammaren med högra handen för att sedan måtta ett slag som träffade precis under knäskålen. Den föll ihop mot Georg, som trevade bakåt ett par steg innan han tappade fotfästet, föll rakt bakåt och hamnade på rygg.

Han började genast kravla sig upp. Den siste var alltför nära för att han skulle ha tid att både ställa sig upp och måtta ett bra slag.

Han ställde sig på knä och sköt ifrån med fötterna i samma sekund som angriparen, en ganska tanig före detta man, nådde honom. Innan de kraschade in i varandra hann Georg notera att han just stod i beredskap att slåss mot en av sina forna bröder – den tanige föredettingen bar en sliten AIK-tröja.

Det tog emot lite, men Georg hade inget val. Om situationen sett annorlunda ut hade han kanske övervägt att fånga in gnagaren och låtit denne agera försökskanin i ett experiment avsett att ta reda på huruvida det var möjligt att avvänja de förvandlades nuvarande beteende.

Kanske hade tillräckligt många Gnagen-hejaramsor, i samklang med ljudet av att knäcka bira, fått denne att minnas alla fina kvällar på Gamla Råsunda och sakta men säkert börjat hitta tillbaks till sitt mänskliga jag. De två gnagarna flög in i varandras famnar.

Georg vrålade av ansträngning, motparten väste så att salivet stänkte i hans ansikte.

Andedräkten som trängde sig in i näsborrarna gav Georg kväljningar.

Månader av kannibalism och avsaknad av munhygien hade satt sina spår.

Georg grimaserade och försökte hålla sig från att kräkas samtidigt som han tryckte angriparen ifrån sig. Den lilla muskelmassa som den förvandlade gnagaren besatt verkade vägas upp mer än väl av dess aggressivitet.

Georg försökte sätta krokben men lyckades inte helt, dock tillräckligt för att han skulle få någon slags övertag. Han delade ut en rejäl knuff som gav honom utrymme nog att måtta ett slag med den nedblodade hammaren. Precis när hammaren höjdes och Georg var redo att utkräva den dödande domen kände han hur något drog tag i hans smalben.

Kvinnan hade lyckats kravla sig fram och få ett stadigt grepp om benet och drog nu med all kraft hon kunde uppmana utifrån sin liggande position.

Georg försökte befria sin fot, men fick alltför snart motstånd framifrån när de ljuva dofterna av förruttnelse åter nådde hans luktsinne. Dess mun var inte mer än en decimeter ifrån hans ansikte. Georg försökte nå hammaren, men hans arm var för stunden fastklämd mellan deras kämpande kroppar.

Plötsligt ryckte den horisontalpositionerade angriparen till runt hans ben så pass att balansen sviktade något och han vacklade bakåt.

Georg lyckades hålla sig stående men hade nu förlorat alla chanser till övertag, den öppna stinkande käften bara centimeter från sitt ansikte. Ett snabbt utfall och den skulle utan problem kunnat slita av en fin bit kött från hans kind. Plötsligt bytte den fokus. Väste till och tittade bakom sig.

Georg såg hur barnen kämpade tillsammans för att slita bort angriparen från honom.

Han fick inte mycket kraft, men knuffade till allt han kunde och lyckades, kombinerat med barnens energiska ryckande, få loss sig själv ur skamgreppet.

Den före detta gnagaren vacklade bakåt, tappade balansen och hamnade på knäna.

Flickan hade fått syn på slagträet som låg på marken bara ett par steg ifrån henne.

Hon sprang fram, plockade upp det och höjde det för attack.

”Nu, fort! Innan den reser sig igen!” Georg pekade hätskt mot den knäböjde.

Hon tvekade en sekund, tittade mot Georg och sedan mot slagträet, tog sedan två snabba steg framåt och delade ut ett slag som träffade rätt över bröstet.

Spikarna trängde så djupt in i köttet att slagträet gled ur hennes grepp och följde med i fallet.

Georg sparkade till, med sina fria fot, så att greppet om smalbenet lossade, vände sig om, tog ett nytt grepp om hammaren och slog med en sån kraft att klorna trängde rätt igenom skallbenet med ett krasande ljud.

Han vände sig om mot barnen, alldeles genomsvettig och med andan i halsen, gick fram till den fallne gnagaren, drog loss basebollträet från bröstkorgen och delade sedan ut ett slag mot dess huvud. ” Varför?” han hörde flickans skakiga röst bakom sig. ”För att vara säker på att de är döda. Chansa inte. Du måste alltid vara säker.”

Han tittade på de andra angriparna, båda med erhållna skallfrakturer. Det fick räcka.

Han blickade ut över området, skannade av parkeringen, bort mot korsningen och bilarna, vidare mot den gamla sporthallen.

Ingen mer rörelse. Georg hoppades verkligen att de här tre varit ensamma och att inga kompisar i närheten börjat söka sig närmre efter ljuden från sina numer döda flockmedlemmar.

Han öppnade dörren till trapphuset och viftade in de två barnen.

Georg drog igen dörren. Därefter låstes och provtrycktes handtaget en gång för mycket.

Bara för att vara säker.