Skolstart en augustidag i Solna 1962
Augusti 1962, det var året som riksdagen beslöt om nioårig grundskola och en ny läroplan.
Jag och min kompis Christer står framför hemmet på Nybodagatan 14. Pappa ska nu föreviga starten på vår första skoldag. Det blev lite suddigt. Han var kanske mer nervös än vad vi var?
Att ta farväl av en värld bestående av föräldrar, dagmamman tant Rosa och lekskolan på höjden i Skytteholmsparken, kräver nya insikter och kommande lärdomar om livet som elev. Det nya livet börjar i den för tiden tillfälliga Virebergspaviljongen, som då tillhörde Huvudstaskolan.
Paviljongen låg bredvid yrkesskolan vid Skytteholmsfältet, där i dag en hamburgerrestaurang ligger. Orsaken till denna tillfälliga skola var förmodligen att det var barnrikeår i slutet på femtiotalet. Det fanns inte plats i Huvudstaskolan eller Råsundaskolan för oss nya unga elever från Nybodagatan, Ankdammsgatan och andra gator. Så det blev ett läsår i Virebergspaviljongen eller som en del kortfattat sa, Barracken!
Den för oss nya människan som skulle dana oss till blivande vuxna medborgare hette Ruth Liljebäck. En lagom sträng lärarinna som bara ville vårt bästa, ansåg hon.
Skolvägen från Nybodagatan gick över Skytteholmsfältet, då även kallat Sahara. Det var ingen lång promenad. Men som sjuåring var känslan att lämna det trygga hemmet för en skoldag en längre resa än i verkligheten. Åtminstone i början. Efter en tid så kändes resan kortare för var dag. Förmodligen berodde det på att jag tyckte det var roligt att träffa alla nya klasskamrater. Här skapades det kontakter för framtiden, som än i dag följer med mig. Mest på sociala medier, men också i verkligheten.
Skoldagarna gick oftast fort, nya ämnen, nya tankar, skapades i den unga elevens kunskapstörst. Läxor var en ny upplevelse – men som oftast gick bra. Ibland med föräldrar- nas hjälp. Vissa ämnen fastnade fortare än andra. Geografi, slöjd, gymnastik och svenska, var av större intresse. Men de andra ämnena fungerade också, med tiden.
Skolmaten serverades i Råsunda fotbollsstadions södra läktare. Det kanske var därifrån jag fick min första kontakt och bildning om AIK. Ett starkt minne från skolköket var de stora metallmuggarna som det serverades mjölk i. Smakade inte bra. Men jag vande mig vid detta.
Annars var jag inte så kinkig vad maten beträffade. Morfar sa alltid ”en bra gris äter allt, ofta och mycket”. Så det så!
När jag varje dag gick till skolan över Skytteholmsfältet, som för länge sedan var den igenfyllda Rudsjön, brukade jag sparka på en sten som stack upp en bit ur myllan. En dag lossnade stenen och till min förvåning såg den ut som ett yxhuvud. ”Stenålder”, tänkte jag och gav stenen till fröken Liljebäck. Hon lovade att kolla med en kollega om det var något av intresse. Men stenen försvann i hanteringen och föll i glömska med tiden. Tyvärr.
På vintern spolades grusplanen på Skytteholmsfältet upp till en bandybana. Det blev starten för mitt intresse för vintersport på is. Bandy och ishockey utövades under ungdomsåren, med blandad framgång.
När vårterminen 1963 slutade så hägrade det första sommarlovet. Det var också då tiden i Virebergspaviljongen tog slut. Nästa riktiga skola blev Huvudstaskolan. Klass två och tre.
Men det kanske blir en annan historia.