Julen började i S:t Martins stall
DET VAR DÅ DET. Under den här vinjetten berättar Magnus Persson i Solna Hembygdsförening i återkommande krönikor om det Solna som fanns förr.
Redan som liten knatte, på tidigt 60-tal, så fanns det många och ibland trevliga traditioner som skulle genomföras innan julafton.
En viktig sådan tradition var julmarknaden. Den som familjen Persson oftast besökte var julmarknaden i S:t Martins stall, vid Solna kyrka. Detta skulle årligen ske under den första helgen i december. Familjen packades in i vår fina Volvo Amazon, svart med vitt tak. Pappa körde oss med som vanligt varlig hand på ratten och vi anlände till S:t Martins stall helskinnade. Det kunde vara snömodd redan då.
Julmarknaden var efterlängtad upptakt inför julen. Här fanns det mesta till försäljning som julen både behövde och ibland inte behövde. Här fanns det karameller av alla sorter och smaker, hemstöpta stearinljus i tvåpack, olika hemarbeten, kryddor, bröd, korvar, hembakade kakor. Halmarbeten. En ny julbock kanske? Lotterier, fiskdamm och loppmarknad. Något för alla. Självklart också kaffeservering med till julen nödvändiga tillbehör. Det doftade jul i hela stallet. På vägen hem inköptes som oftast årets julgran, som sedermera traditionsenligt dekorerades med åldriga glaskulor och annat som hör till.
Efter denna första traditionsrika helg var inget sig likt i hemmet på Nybodagatan. Nu skulle det julstädas, julpyntas och allt annat som hör julen till. Som barn tycktes tiden fram till själva julafton vara längre än vanligt. Men det fanns att göra. Jag skulle slå in de egentillverkade produkterna som jag hade gjort i träslöjden. Obligatoriskt var smörknivarna av eneträ och någon skärbräda. Men på julaftonen var allt som vanligt. Mat, mat, mat och julklappsutdelning. Kalle Anka på teve och alla blev nöjda med det som tomten hade levererat. Undrar vem som var tomte det året? Badrocken han var klädd i kändes bekant på något sätt.
Vid ett tillfälle då jag var i fyraårsåldern besökte familjen julottan. När prästen hade äntrat predikstolen frågade jag högt och tydligt ”hur kom han upp dit?” Ingen populär fråga just då, tyckte nog mina föräldrar. Men bänkgrannarna var av annan åsikt och fnissade lite försiktigt för att inte förstöra den sakrala julstämningen.