”Jag tvivlar på att jag får något mer fast arbete”
Jag jobbade på hotell i 6 år och efter 28 arbetade år i annan bransch, annat företag (där det aldrig fanns några pengar vid ”löneförhandlingar”) blev jag tillsammans med kollegor uppsagd på grund av arbetsbrist. Jag var arbetslös i 3 år, med många turer på jobbaktiviteter via Arbetsförmedlingen.
Till slut tjatade jag till mig en kurs av min arbetsförmedlare som avslutades med praktik i en månad inom restaurang på ett stort hotell. Jag fick beröm och lyckades få ett ”extra vid behov”anställningsavtal. Trots tidigare branscherfarenhet fick jag minimilön 120 kr/timme. Jag fick endast arbeta 33 timmar, det fanns inte mer arbete för mig. Alla mina kollegor där var invandrare och ledningen valde att hellre ge dem arbete, trots bristande svenskaoch engelska-kunskaper. Hotellet hade många praktikanter.
Jag lyckades efter det få ytterligare en behovsanställning på annat företag i annan bransch där det jobbar många unga invandrarmän. Där arbetade jag nästan heltid i drygt ett år, fick beröm, trivdes bra trots många gliringar och kommentarer som; ” Varför jobbar du här?” ”Du är ju svensk”?”Du är ju gammal”? ” Varför är inte du rik?” ”Har du slösat bort alla dina pengar?” Vilka pengar? Jag har aldrig haft några. Behöver jag nämna att jag även på denna arbetsplats arbetade för minimilön, medan män hoppade upp i löneskalan redan från start? Nåväl, även på detta företag upphörde behovet av min arbetsinsats. Jag tvivlar på att jag kommer att få något mer fast arbete och det skulle egentligen inte göra något. bara jag kan försörja mig. Jag är ensamstående sedan en tidigare skilsmässa där exmaken naturligtvis klarar sig hur bra som helst, eftersom samhället förfördelar kvinnor även i den situationen. Men det är en annan historia. Jag lever redan nu på existensminimum, eller faktiskt på en än mindre summa, kommer få en låg pensionsersättning och undrar hur och var jag ska ha råd att bo.
Jag vill inte att någon människa ska dö i krig eller fara illa. Det är tragiskt och alltid fel. Men jag tycker inte och vill inte att Sverige ska försöka ta hand om hela världens befolkning. Lösningen måste finnas och upprättas i folks egna hemländer. Deras situation är inte mitt ansvar. Jag har inte råd eller möjlighet att ge vare sig mitt bröd, obefintliga jobb eller min bostad åt någon annan.