”Jag hoppas att staden nu ser till att busshållplatsen får en bänk”
Jag har bott ovanför Judit och Bertil i Hornstull, jag har bott bredvid fotbollsplaner och Saltsjöbanan. Jag har haft mitt sovrum intill rivningen av Barnängens bussgarage och bygget av husen mitt emot. Idag bor jag ovanför korsningen Hornsgatan/Ringvägen. En innerstad kräver att tåla en mängd ljud, mer eller mindre nödvändiga. Ambulanser, byggplatser, nattklubbar, lekparker, hundgårdar, bussar, kyrkor, parkteatrar, bilvägar och barn. På senare tid har debatten om ljud kontra oljud i stan lyfts. Grannar till klubbar och barer har klagat och arrangörer och besökare har svarat.
Innerstan bär ett ansvar att husera klubbar och musikscener. Mer relevant vore att ta itu med den ljudkälla som hundratals tvingas ta del av men som ingen har efterfrågat, gasande motorcyklar och sportbilar. Jag är själv skateboardåkare och vet exakt hur tankarna går när man tar sig för av stadsrummet och dess ljudnivå. Jag vet också vad det innebär när man försöker ta ansvar och åka på andra sidan vägen från en tant och hennes kaxiga chihuahua.
Även om jag låter lika mycket så stör jag inte hunden från andra sidan vägen. Men så kommer dånet från en av dessa gasande motorer och sträcker sig inte bara från trottoar till trottoar utan även över hela kvarter och in i lägenheter.
Hur mycket hundägarna än stör sig på skateboardåkarna, hur mycket skateboardåkarna än stör sig på skrikande barn, hur mycket skrikande barn stör sig på ljudet av tjatande föräldrar och hur mycket tjatande föräldrar än stör sig på en musikscen – så är det ingen som stör sig på varandra mer än vad alla stör sig på gasande motorcyklar och sportbilar. Men när motorcykeln åkt förbi tvingas vi släppa det lika snabbt som vi har släppt våra öron, för då är motorcykeln redan halvvägs till Liljeholmen.
Så nej, innerstan tål inte hur mycket ljud som helst. Ljudet måste stå i proportion till efterfrågan. På motorcykeln sitter en, och håller för öronen gör vi alla andra.