Del 3 av Kärlek, sol och jazz

Jag började bli trött och kände väl att jag hade fått tillräckligt med äventyr för en kväll. Men jag hade ännu lite upptäckarlust i mig och behövde åtminstone hitta en tunnelbanestation.

Jag såg en vit kyrka på en höjd och styrde mina steg ditåt. (Jag har alltid känt att det är ett säkert kort att gå mot kyrkor när man är vilse. Om det finns en gud som betraktar allt som sker så kommer han kanske tro att man är på väg dit för att be till honom, och då finns det en chans att han blir vänligt inställd och hjälper en lite.

Och av egen erfarenhet brukar det alltid hända bra och oväntade saker i samband med kyrkobesök).

Jag gick ända upp till porten och konstaterade att den var låst. Sedan fästes min blick på ett stort tegeltorn på en höjd och jag gick dit. Därifrån fick jag min första överblick av Sundbyberg. Jag såg hustak, jag såg träd och jag kände stillhet. Solen hade lagt sig och lämnat plats för månen, som var full och vit och målade himlen sagolikt stålblå. Det var folktomt och tyst. Jag förvånades över att jag aldrig hade varit i Sundbyberg tidigare, denna lugna och genuina plats, detta som verkade vara en stad i staden. En fristad. Jag kände omedelbart en dragning hit.

Jag vandrade genom den sluttande parken ned mot vad som såg ut att vara centrum, och kom ut på Vegagatan. Promenaden hade gett mig tillbaks all min energi, det var en omladdning för den upptäcktsresande, den återgav honom nyfikenheten och göt ny spänst i hans steg.

Jag vandrade gatan ned mot centrum, och när jag kom fram till Bristol såg jag att det lyste där inne. Vad kan pågå därinne så här sent, tänkte jag. Jag gick fram och kollade om det var öppet. Det var det, så jag gick in. Inne i foajén var det folktomt och tomt i garderoben, jag kunde inte tänka mig att en pjäs pågick.

Men från salongen, vars dörr stod på glänt, hördes röster. För andra gången den kvällen smög jag spionlikt fram mot dunkla röster och spanade in genom gluggen. Ingen publik där, men på scenen spelades det teater, eller repeterades snarare.

Två män och en kvinna låg på golvet och spelade fia med knuff. De båda männen var berusade och intresserade av kvinnan och gjorde vad de kunde för att förföra henne. Det var hett flirtande från de båda och samtidigt en kylig konkurrens mellan dem. Den unga kvinnan njöt av uppmärksamheten, och retades friskt med de båda männen. Skådespeleriet var storslaget.

Efter ett tag smög sig en fjärde person obemärkt in på scenen, en kvinna, medellång, med lockigt hår och röda läppar. Hon skred fram mot spelarna på golvet med samma steg som Alice hade använt när hon gick mig till mötes i väntrummet på sjukhuset, och jag förstod att det var hon. Alice hade gjort entré igen.

När hon stod alldeles intill de tre harklade hon sig stilla, och de spratt till och tystnade för en sekund. I replikskiftet som följde visade det sig att den värsta charmören av de två var hennes man, att rummet de befann sig i var barnens lekrum i ett hus där det hölls en stor fest. Kvinnan som Alice spelade hade sökt efter sin man länge, hon ville gå hem. Hon hade inte hört någonting av mannens försök hos den andra kvinnan, men han visste inte vad hon hade hört och sett. Han blev skamsen och försökte spela naturlig, släta över det hela. Hon märkte att det var någonting konstigt med honom, och hennes misstänksamhet gjorde honom osäker och ännu mer skamsen.

Det hela eskalerade till en självpåtagen bekännelse från mannen; han hade varit med en annan kvinna på en fest för en vecka sedan. En reva hade uppstått i deras äktenskap, som man förstod var för stor för att tråckla ihop.

När allt detta hade spelats upp och jag fortfarande stod där, uppslukad av det stora skådespeleriet och den kusligt verkliga intrigen, kände jag att det var dags att dra mig tillbaka. Jag väntade i foajén. Snart skulle jag få möta Alice igen, som Alice, inte som en bedragen kvinna.

Det dröjde bara en kvart innan de fyra skådespelarna, och regissören som jag inte hade sett där inne, kom ut. De skrattade uppsluppet. Jag reste mig upp och sökte Alice blick, och hon log när hon fick syn på mig.

– Erik, hej! Det här är Erik, alla. Erik det här är mina teaterkompisar.

– Hej på er. Jag skulle vänta på Alice utanför här, men så var det öppet så jag gick in. (Det kändes bäst att ljuga, hålla det hemlighetsfulla hemlighetsfullt). Hur gick repetitionen?

– Prima, sa en av killarna. Det kommer hinna bli fulländat till premiären. Hur känner du och Alice varandra?

– Det är en lång historia, fick jag ur mig och sneglade på Alice.

Vad skulle jag säga? Jag visste inte bättre än någon annan hur det hela gick till, det var inte ens värt att försöka beskriva.

– Eller, jag menar, vi känner inte varandra så bra, vi har bara några gemensamma bekanta här i Sumpan, och jag bestämde mig för att komma förbi och säga hej när jag ändå var här. – Japp, kul att du kom Erik. Vi ska väl ta och gå. De sa farväl och bra jobbat och några minuter senare stod jag och Alice ensamma. Det var natt nu. Gatlyktorna hade nästan tagit över rollen som nattens ljusbärare och vi stod under en av dem på Sturegatan. Alice bar en svart kappa och svarta byxor. Hennes hår var utsläppt, hon var rosig om kinderna av värmen därinne, och hennes stora, gröna ögon tindrade.

Jag var varm och kär inombords. Allting som hade hänt den kvällen började kännas som en dröm, en sådan dröm som efter uppvaknandet dröjer kvar i ens medvetande i dagar efteråt. Halvt på skoj tryckte jag in tumnageln i pekfingret tills det gjorde ont, och insåg med glädje att jag var vaken. Jag var vaken, jag var en levande människa som på något vidunderligt sätt hade hamnat ensam med Alice denna ljuva natt, och jag hade nog aldrig tidigare varit så lycklig som då.

Jag berättade hur jag hade kommit dit, att jag ända sedan första gången vi sågs hade haft en hemlig önskan att få träffa henne igen. Hon lyssnade med stor närvaro och rodnade vid flera tillfällen, och hon sa att hon var glad att jag hade kommit.

– Jag bor här i Sundbyberg. Vill du promenera lite? Jag kan visa dig runt.

Det var natt nu. Gatlyktorna hade nästan tagit över rollen som nattens ljusbärare och vi stod under en av dem på Sturegatan.