Del 6 av ”Kärlek, sol och jazz”
Drömmen hade varit ovanligt intensiv och förde med sig en spänning som tog hela min kropp i besittning, och av den anledningen bestämde jag mig för att lita på den.
T jena turturduvor. Har ni beställt käk? Nähä nä. Plankstek ska man ta här, jag lovar. Gillar ni det? Bra bra bra, jag går och beställer det.
Han kom tillbaks och spände blicken i sin syster.
– Fan vad bra ni var. Du särskilt. Ska du inte satsa på att bli skådis istället för stjärnskådare? Jag skådar en stjärna när jag ser på dig. Wow alltså, vilken syrra man har. – Tack, Anders. Det gick faktiskt bra. – Mm, det gjorde ju det. Mamma och pappa hade varit stolta.
De såg på varandra och log. Det var uppenbart att de älskade varandra högt. Alla de svårigheter de måste ha upplevt tillsammans hade format en relation som rymde ett djup och uppriktighet, men samtidigt en värme och uppsluppen glädje som smittade av sig. Vi fortsatte att prata om allt möjligt och när maten kom lät vi planksteken tysta mun en stund, tills Anders utbrast:
– Åh, vilket kött. Och vilken kväll. Tack, Sundbyberg för allt du ger oss. Jag älskar dig, ljuvliga stad. Ska bo i dig tills jag dör. Skål!
Det var tydligt att Alice hade hört broderns lovord till hemstaden många gånger, men jag blev nyfiken.
– Varför älskar du Sundbyberg så mycket? Vad gillar du mest?
– He he, oj, jag ska försöka förklara. Jag har tänkt mycket på det här men aldrig riktigt satt ord på det. Men så här ungefär: det har med känslan att göra, själva gunget. När jag går ut på stan här så känner jag att Sumpan är besjälat av enkelheten och grovheten från en tid då hantverkare, statare och fabriksarbetare levde sina liv här. Det sitter i husväggarna och i gathörnen, liksom. Smutsiga händer, brännvinspluntor, kökssoffor, potatis och stekt fläsk, vett och sunda värderingar. Ett hårdare liv, men det ekar ljuvligt av tyngd och uppriktighet. Och det arvet berikar min själ, det lyfter mig, det trummar in en säkrare och taktfastare rytm i mitt moderna storstadsliv. Mm, precis så känner jag! Det finns en stabilitet här, en stabilitet som kommer finnas kvar oavsett vad som kommer rivas och byggas nytt här i framtiden. Och det är jäkligt skönt. Flytta hit, vet ja! Du skulle trivas.
Om jag inte redan var förälskad i staden, så blev jag det av Anders passionerade ord. Vi åt och drack fram till midnatt, sedan gjorde vi slut på dagen. Jag spenderade min andra natt i Sundbyberg.
Några veckor senare tog universiteten sommaruppehåll. Jag fördrev sommaren i Stockholm, Alice också. Hon tog ett sommarjobb på universitet, och jag jobbade en del på sjukhuset som undersköterska. När vi inte arbetade var vi oftast tillsammans; gjorde utflykter, eller så låg vi bara och läste på en gräsplätt någonstans. Det skapades ett eget universum mellan oss, och vi kretsade kring varandra med våra egna naturlagar. De flesta nätterna och morgnarna var vi tillsammans på Vintergatan.
Jag såg hur hon på morgonen stegade runt i den solbadade lägenheten iklädd sin vita morgonrock, och jag såg hur hon på natten lät mig klä av henne in på bara kroppen. Hennes hud blev brunare och mjukare ju längre sommaren led, hennes axlar doftade sol, hennes läppar smakade Alice, och de viskade mitt namn.
Vi gick till Glenn Miller en kväll, och hon fotade mig när jag inte märkte - jag satt på samma barstol och i ungefär samma ställning som den första kvällen vi råkades. Hon framkallade bilden och satte upp den på väggen i sitt vardagsrum.
En ledig eftermiddag satt jag ensam på en klipphäll i Tornparken och umgicks med naturen. Jag satt stadigt med benen i kors och kände trycket av mina tajta jeans mot knäveckens pulserande artärer, och min överkropp gungade i takt till mitt blods omlopp. Jag kände mig stark och levande.
Solen stod högt och var rakt framför mig på den klarblå himlen. Mitt ansikte tog tacksamt emot dess strålar och band fast dem, knöt in dem i huden och gjorde den brunare. Lekplatsen låg bakom mig. Blandat med fåglarnas kvitter och det stilla prasslandet i träden hörde jag susandet och de ekande skratten av barn som åkte rutschkana. Nedanför klippan satt två äldre damer bredvid varandra och vilade sig på sina rullatorer. Med ryggen upptryckta mot en grönskande buske satt de med näsorna i vädret och solade sig, precis som jag.
Jag la mig ner på det hårda underlaget och lät sommarens värme och blomstrande läten sakta vagga mig till en skön slummer. Och under de få minuter som mitt medvetande var slocknat trollade min hjärna fram följande dröm:
Jag satt på en bänk i en blomstrande trädgård. Äppelträd, tulpaner och rosenbuskar omslöt mig. Då gick den underliga kvinnan från blomsterbutiken förbi, stödd mot en rullator den här gången, och hon stannade och såg på mig med samma gåtfulla blick som när jag handlade av henne. Hon sa: ”Se, ett träd här bakom dig. Där trädets skugga faller gömmer sig skatten”.
Jag vaknade av ett barn som hade börjat gråta av ett fall i gräset, och kvinnans ord ekade omedelbart i mitt huvud. Jag skrev ned dem i den anteckningsbok jag alltid bär med mig. Sedan vände jag mig om och såg på det närmsta trädet direkt bakom mig; en hög tall, och skuggan föll på en gräsplätt bakom den.
Drömmen hade varit ovanligt intensiv och förde med sig en spänning som tog hela min kropp i besittning, och av den anledningen bestämde jag mig för att lita på den. Jag, solen, trädet, skuggan och gräset delade nu en hemlighet. Jag insåg att jag var för nyfiken för att låta bli att undersöka om en skatt verkligen dolde sig under den skuggtäckta gräsplätten, som i mitt sinne hade transformerats till en helig plats.
Jag tryckte ned en pinne på den punkt i skuggan som var mest lockande, och bestämde mig för att återvända samma natt och se vad drömmen hade för betydelse. Förhoppningsvis ville Alice följa med.