Del 6 av ”Kärlek, sol och jazz”

Och ”skatten” kanske i själva verket är insikten om att källan till rikedom och lycka finns inom en själv.

N är jag berättade för Alice om min upplevelse blev hon ivrig och nästan mer nyfiken än jag. Jag åkte hem till mina föräldrar och smyglånade två stora spadar och en ficklampa.

Den natten gick vi dit. Pinnen satt kvar i gräset. Alice påpekade att eftersom solen hade gått ned så var det ju på sätt och vis skugga överallt nu. Platsen där pinnen var nedstucken var ju inte så speciell längre, och kanske kvinnans budskap bara gällde på dagen. Jag höll med om hennes poäng, men jag ville ändå prova. Så vi satte spadarna i marken och grävde ungefär en halv meter djupt och två meter brett där skuggan tidigare hade varit. Allt vi hittade var rötter, ett gäng maskar och några gråsuggor.

– Nehe. Ingen skatt. Vad ska man tro om det här då? frågade jag.

– Tjaa, kanske kvinnan i drömmen menade att eftersom skuggor kan falla överallt, så finns också skatten överallt. Och ”skatten” kanske i själva verket är insikten om att källan till rikedom och lycka finns inom en själv. Rikedom och lycka kan man uppleva överallt, oberoende av plats och omständigheter; man får gräva fram det ur sig själv. Glöm spadar och ficklampor och sånt tjafs! Eller, vad tror du?

– Alice, du är bäst. Det där ska jag aldrig glömma.

Vi stod och funderade ett tag, och sen fyllde vi igen hålet. Det blev ganska fult. (Det dröjde länge innan den rektangulära plätten var helt täckt med gräs igen, och många parkbesökare har nog undrat vad som hände där.) När vi var klara och hade börjat gå tillbaks mot lägenheten frågade jag

– Men vad tror du. Kan man inte få njuta lite av yttre rikedomar, även när den inre skatten är funnen?

– Johoru, det får man verkligen göra om man vill! Den inre skatten gör yttre rikedomar så mycket härligare! Det vet man ju själv.

Hon tog några skutt och gjorde några improviserade danssteg, med spaden i ena handen och ficklampan i den andra. Jag började skratta.

– Vad säger du, ska vi bada i Lötsjön? fortsatte hon. Ja, det gör vi! Jag har tamejtusan aldrig gjort det.

Jag följde med, varför inte, det var en varm kväll och vi skulle båda bli lika skitiga om vi hoppade i. Vi gick hem till henne och hämtade badkläder och började gå mot sjön. Vid Tuletorget, precis där jag sagt god natt till den blonda grabben, såg jag en berusad gubbe som raglade över gatan. Han snubblade på sin fot och ramlade tungt på asfalten.

Jag sprang fram och hjälpte honom upp. Precis samtidigt stötte Alice på några kompisar som kom ut från en bar, och de stannade på andra sidan gatan och såg på min insats. Gubben tackade och sa skamset att han kunde ta sig hem själv. När allt var ordnat vände jag mig om och sprang ut i gatan, jag var ivrig att träffa Alice vänner.

Jag hörde Alice skrika mitt namn och ”akta!”, men det var för sent. I min distraktion hade jag rusat ut i gatan utan att se den bil som närmade sig i hög fart. Den körde på mig från sidan. En våldsam kraft mot höften, huvudets duns mot rutan, och jag landade ett par meter bort på asfalten. Jag minns att jag hann tänka ”Fan för bilolyckor”, och sen slocknade jag.

I två veckor låg jag i koma. En märklig, drömlös sömn. Senare fick jag veta att åtta revben, ena lårbenet, höger nyckelben och höger underben var brutna. Jag hade blod i lungsäcken som ständigt fyllde på sig och en hjärnblödning som hade opererats akut.

Jag vaknade en tidig morgon i slutet av juli. Rummet var ljust och varmt och jag låg uppkopplad med en massa slangar. Först förstod jag inte var jag var, under några minuter var förvirringen stor. Men sedan kröp minnen från olyckan fram, och jag tyckte det kändes rimligt att jag skulle ligga i en sjukhussäng. ”Från läkarstudent till patient, saker och ting är föränderliga”, funderade jag. Jag gav ifrån mig ett rossligt stön för att kalla på någon som förhoppningsvis var i rummet. Några sekunder senare hörde jag ett snabbt tassande mot sängen, och där stod mamma. Hon såg ut att vara nyvaken, förtvivlad och lycklig på samma gång.

– Erik, är du vaken? Va? Hon log och tårar bröt fram. – Ja, vaken. Det var tungt att prata, men hon verkade förstå vad jag sa. – Hur länge har jag legat? – Åh gubben, haha. Du är vaken. Två veckor. – Oj då. – Ja, oj då. Du har haft tur. Läkarna trodde inte det skulle gå. Jag ska ringa pappa och Isak. Och Alice, hon har varit här varje dag och sovit över många nätter.

De kom alla tillsammans. De såg alla trötta och tärda ut. Särskilt Alice; hon var smalare, hennes hy blekare och hennes ögon var svullna och röda. Men hon såg lättad ut när hon såg på mig, och jag kände igen hennes leende. – Du skrämde oss, sa pappa. – Jag vet. Förlåt. Alice, hur mår du? – Bra, välkommen tillbaks. – Jag älskar dig, sa jag till henne för första gången. Och jag har väldigt ont.

– Allting kommer bli bra. Och nu har du lärt dig att se upp för bilar, hoppas jag.

Lugnet och lyckan grävdes fram inom mig, och jag somnade igen. En helt vanlig sömn. Och min sargade kropp hade börjat läka.

När jag lämnade sjukhuset flyttade jag in på Vintergatan. Sedan dess har min kärlek till Alice och Sundbyberg fortsatt att växa för varje dag. Kyssar och doften av nyrostat kaffe. Livet här svänger.