Regler ur spel i utställning
Vem får ta plats i det offentliga rummet och på vilka villkor? Och hur rör man sig i en konsthall? Frågorna tas upp i Sundbyberg under sommaren, med hjälp av bland andra Helga Henschen.
Konstnären Helga Henschen, som levde och verkade i Sundbyberg, skulle ha fyllt 100 år i år. Därför uppmärksammas hon särskilt i grupputställningen ”Starting from the self ” på Marabouparkens konsthall.
– Hon jobbade med jaget och samhället, de här gränserna, hur man omförhandlar roller och navigerar, säger konsthallschefen Bettina Pehrsson.
Konstnären Pia Sandström har lekt med och försökt upplösa oskrivna regler genom målade linjer, kryss och ord på golvet.
– Det finns många vedertagna regler hur man rör sig, även i en konsthall. Du har satt de reglerna ur spel, presenteras hon av Bettina Pehrsson under en pressvisning förra veckan.
Hon har tänkt kring de kopplingar som uppträder mellan konstnärerna i rummet under utställningen. Helga Henschens dikt ” Tala”, som har fått en central plats i utställningen, är som en repetitiv affirmation och ”drar in en i hur man kan tänka”, menar hon.
– Vi ser en massa, vi är pålästa och välutbildade. Men vi talar inte ut, säger Pia Sandström.
Hon har även en personlig koppling till konstnären och diktaren.
– Hon kände min mormor och mamma. Affischen ”aldrig ska jag klå mina barn” satt i våran tvättstuga, säger Pia Sandström.
En annan av konstnärerna är Lubaina Himid, som nyligen nominerats till Turnerpriset. Hon tar upp frågeställningar kring vem som kan gå vart och vilket beteende som är tillåtet i det offentliga rummet.
Verket ”Jelly mould pavilions for Liverpool” från 2010 håller på att ställas fram.
– Liverpool har blivit rikt på handel och slavar. Endast en gata har döpts efter en svart man, säger Jenny Richards, konstnärlig ledare på Marabouparken, som kurerar utställningen tillsammans Bettina Pehrsson.
Lubaina Himid väcker tankar om vilken slags städer vi vill ha och vilka som ska representeras där. Att det görs med hjälp av husgeråd är också ett återtagande genom en symbol för kvinnors arbete. I verket ”Monument/minnesmärken” tar hon upp kända sevärdheter.
”Jag brukar ofta fundera över hur stora och värdiga London och Paris skulle vara om deras medborgare och politiker verkligen hade godkänt och betalat för så vackra minnesmärken och monument över människorna i den svarta diasporan”, skriver Lubaina Himid.
Tunnelbanestationen i Tensta pryds sedan 1975 av Helga Henschens konst istället för av reklamskyltar.
– Helga var klok och tog platser där hon räknade med att det i framtiden skulle bli reklam, säger Pia Sandström.
Hennes egen konst hänger nu på andra sidan av Helga Henschens, på skyltar som satts upp på stolpar och som påminner om just reklamskyltar. Kanske hamnar verken längs en gata i framtiden.
– Jag har försökt få ut dem i det offentliga rummet, men inte lyckats än, säger Pia Sandström.
Marabouparken research residency fylls under de kommande tre månaderna av Revolution Poetry, en Stockholmsbaserad plattform för kultur, konst och spoken word. Därifrån får man också en överblick över den stora samlingsutställningen och kan se hur folk faktiskt rör sig i ett rum.
Pia Sandström har målat sitt verk direkt på golvet med vit färg, berättar hon.
Hur länge blir det kvar?
– Vi har pratat om ifall det ska vara kvar under nästa utställning. Den handlar om censur, så...
Nu på lördag hålls en modevisning ute i Marabouparken, med verk från deltagarna hos Livstycket i Tensta. Första generationens invandrarkvinnor har sytt kläder med fokus på arbetskläder, i ett möte med Marabouparkens fabrikshistoria med många arbetande kvinnor.
Samtidigt har kvinnorna, som till största delen är ickeläskunniga och aldrig behövt skriva ett cv, fått sina livsberättelser på pränt.
– Det är ganska lite text, men väldigt intressant att läsa deras livsöden, säger Maria Stambro från Livstycket.
Vi ser en massa, vi är pålästa och välutbildade. Men vi talar inte ut.