När solen skiner över Hallonbergen

Om sådär ett halvsekel hoppas jag att eget kök (och bubbel) är självklarheter.

Det som skiljer en nyhetsreporter från en normal människa är att hen stannar kvar när alla andra går. Är det snöoväder tar man upp mobilen och står still för att filma. Som tur är har vi oftast inte farligare situationer i Sundbyberg, än att de når upp till nivån ”obehagligt” eller ” kallt”.

Betydligt trevligare var vädret i Hallonbergen på måndagsförmiddagen, timmen innan ovädret (nåja) slog till. Sol som närapå bländade genom reflektionerna i snön, som hade fallit i lagom mängder och låg kvar.

Precis som vintrarna under sena 1980-talet, då det var fint väder varenda dag (faktiskt!) och jag var barn i ett område som marginellt skiljer sig från Hallonbergen.

För att göra ytterligare tidsresor, började jag så smått se framemot ålderdomen efter invigningen av serviceboendet Hallonhöjden. Urdruckna bubbelglas med läppstiftsmärken, i samma färg som blommorna i vasen intill.

Festligheterna innebar även lunch i en ballongprydd matsal; betoningen på ”nykokt” potatis kanske säger mer om den förväntade nivån på mat inom omsorgen.

Om sådär ett halvsekel hoppas jag att eget kök (och bubbel) är självklarheter. Då kommer i alla fall inte Hallonbergen att se likadant ut.