Alla har någon gång varit Kung för en dag

Jag var på Magnus Uggla i fredags på Södermalm. Senast jag såg honom live var på 90-talet i Västervik med min moster. Trots att musikikonen blivit mer än 20 år äldre än sist, var han nästan ännu bättre i dag. Äldre givetvis, men fortfarande mycket sevärd.

Hela Göta lejon var i extas när den lille krullhåriga artisten framträdde för jag vet inte vilken gång i ordningen. Ingen var besviken på 64-åringens show.

Det som är det roligaste med Uggla är att han varit med under hela mitt liv. Jag kommer ihåg att jag lyssnat på Uggla i farsans bil, lumpen, förfesten och i plugget. Jag fick mitt första album (Alla får påsar) 1993 och då hade han redan varit känd i drygt 20 år.

Det som är ännu roligare är igenkänningen i alla hans låtar. De flesta kan texterna, inklusive jag själv, och kan referera till sitt eget liv genom musiken.

När jag var grabb kunde man referera till Centrumhets, Varning på stan, Trendit trendit och obstinatlåten Jag skiter. Sedan när man blev myndig började man gå på krogen och där öppnade sig nya världar – och låtar. Visst har alla trott att man är Kung för en dag vid bardisken vid löning och skrålat att man aldrig dansar nykter. Jag mår illa och Dyngrak brukar komma på köpet därpå. Dessutom kanske har man stött på en och annan Trubadur och Hotta brudar. Någon Efterfest har det nog allt blivit också.

Förhoppningsvis kanske man får en anknytning till Mälarö kyrka, Baby Boom och Gör mig till din man i framtiden. Däremot slipper jag nog gärna uppleva Vild och skild.