Finska föreningen tar plats i ny dokumentär
SVT gör dokumentär om finnar som kom till Sverige och Väsby för att arbeta hårt – och blev kvar
De kom till Sverige på 1960-, 70- och 80-talet för att arbeta, och många av dem blev kvar. Till helgen sänder SVT den första delen av dokumentären ”Hårt arbete – kova työ” om arbetskraftsinvandrarna från Finland som städade, svetsade, byggde och packade. Inte minst i Väsby.
– Det fanns hur många jobb som helst, säger Väsbybon Kaarina Keskinen som medverkar i dokumentären.
De kom till Sverige för att här fanns det jobb. Massor av jobb. Maraboufabriken, Jästbolaget, Metallverken, Löwenströmska sjukhuset och många fler arbetsgivare skrek efter arbetskraft. Man kunde få börja samma dag.
– Kan du ta kvällsskiftet i dag? Här är dina kläder, kunde de säga på arbetsintervjun.
SVT- dokument ären ”Hårt arbete – kova työ” filmades bland annat hos Finska föreningen i Upplands Väsby. På 70-, 80- och 90-talet vibrerade föreningen av liv och anordnade såväl idrottsaktiviteter för barn som välbesökta dansaftnar för vuxna. Nu består den mest av pensionärer; de som utgjorde den tidens arbetskraftsinvandring.
– Vi är tacksamma för att Sverige tog emot oss, säger Oiva Haaranen som kom till Sandviken som 17-åring och till Väsby några år senare.
– Jag tror att alla finländare i Sverige är nöjda med sina liv här. Vi som bara skulle vara här över sommaren, eller som bara skulle jobba ett år och tjäna ihop tillräckligt till en bil... säger Pirjo Bofjäll som kom hit som 19-åring, träffade sin nuvarande man efter en vecka och blev kvar. Att det handlade om hårt arbete, kova työ, intygar samtliga. Pirjo Bofjäll berättar om en flicka som blivit skoltrött och tog jobb på Maraboufabriken. Efter ett år gick hon tillbaka till skolan. Jobbet var tungt, väldigt styrt och inte alls fritt.
– Det var hårt arbete, men det var gemenskap, du fick lön, du fick bostad, säger Pirjo Bofjäll. De här jobben finns inte åt våra flyktingar i dag. Vi fick inte bidrag och inte SFI, men vi hade i alla fall jobb från första dagen och kom naturligt in i det sociala och lärde oss språket.
Oiva Haaranen kom till Sverige när han var 17 år efter att ha bett sin bror fixa ett jobb åt honom på järnverken i Sandviken. Efter några år flyttade han till Väsby och jobbade på metallverken, landstingets inköpscentral och de sista 24 åren på DAB Dentals lager i Runby.
– Jag hade aldrig någon tanke på att flytta tillbaka till Finland. Jag åker dit och hälsar på, men jag saknar det aldrig, säger Oiva Haaranen.
Inte heller Heikki Nevalainen hade någonsin några planer på att återvända till Finland.
– Jag kom till Sverige 1975 och Väsby 1985. Jag jobbade på Jästbolaget i 24 år, mekaniska verkstaden. Sedan sade jag upp mig och flyttade till NCC och jobbade med allt möjligt: bygga, riva, rörjobb, säger han.
Kaarina Keskinen kom hit med man och ett barn som 24-åring. Hon hade en annan inställning än Oiva och Heikki.
– Jag ville aldrig hit, men min gubbe tjatade på mig så till slut sade jag ja. Han körde lastbil och jobbade natt och hade tröttnat på sitt jobb. Jag jobbade på fiskfabrik, säger hon.
Till en början fick båda jobb på Marabou, sedan ledsnade Kaarina Keskinen och sade upp sig. Efter det blev det Jästbolaget, Löwenströmska och sist Väsbyhem i 23 år där hon först var städerska, sedan jobbade på mark och park och sist var kvartersvärd.
– Tanken var hela tiden att vi ska bo här i några år,
”Jag ville aldrig hit, men min gubbe tjatade på mig så till slut sade jag ja.”
sedan flytta tillbaka till Finland. Det var nog därför vi inte kände oss som hemma i början och började längta tillbaka till Finland. Men nu skulle jag aldrig flytta. Alla barn och barnbarn är här. Nu är det Sverige som är hemma, säger hon.
Fanns det verkligen så otroligt många jobb på den tiden? – Hahaha, skrattar Oiva Haaranen, Heikki Nevalai- nen och Kaarina Keskinen och säger att ja, så var det.
– 1980-talet, det var fina tider, säger Oiva Haaranen.
– Det fanns hur många jobb som helst, säger Kaarina Keskinen. Nuförtiden är det mycket svårare, man måste ha varit president för att få jobb. Det är just det där att man måste kunna så jäkla mycket.