”NÅGOT AV DET TUFFASTE JAG GJORT”

485 mil för egen maskin på fyra månader låter extremt tufft. Om man dessutom lägger till att det handlar om vandring, cykling och paddling genom alla Sveriges landskap blir man ännu mer imponerad. Den rekordprestationen stod Linda Åkerberg för.

Den prestigefulla utmärkelsen Årets Äventyrare syftar till att lyfta fram och tydliggöra äventyret som ett fenomen, men också den lust och beslutsamhet som personen besitter och som visar att ingenting är omöjligt.

Den beskrivningen passar bra in på Linda Åkerberg, 35, som nyligen lyckades ta hem den åtråvärda titeln.Vi fick en kort pratstund med årets kvinnliga äventyrare efter att hon nått målet att utforska möjligheten till äventyr i Sverige utan att behöva resa eller påverka miljön.

Hur kom du på idén att genomföra din Sverigeresa?

Jag inledde min äventyrsbana redan 2016 då jag vandrade långdistansleden Pacific Crest Trail i USA, 428 mil mellan Mexiko och Kanada. Det var min första riktiga utmaning och jag hade bara några dagars erfarenhet av det sedan tidigare, de flesta från just USA.

Efter det äventyret reste jag runt i världen och testade mina gränser, men jag hade väldigt lite erfarenhet av vad Sverige hade att erbjuda i natur- och äventyrsväg.

När jag kände att det var dags att göra ett nytt större äventyr bestämde jag mig för att utforska min egen bakgård – dvs. ta mig genom hela Sverige för egen maskin. Jag ville också inspirera andra till att tänka mer på miljön och göra hållbara resor härhemma.

Vilken utmaning var tuffast?

Det var många utmaningar som var tuffa. Att paddla till Gotland var definitivt något jag oroade mig för i förväg, men som inte visade sig vara några större problem där och då tack vare att väderförhållandena var bra.

Att cykla med all packning på ryggen istället för i packväskor på okända vägar genom Närke visade sig dock bli något av det tuffaste under resan.Varje gång jag kände att jag hade det jobbigt tänkte jag: ”jag cyklar i alla fall inte med ryggsäck på ryggen” ...

Annars är regn min akilleshäl. Bara vetskapen om att det skulle regna en hel dag gjorde att jag tvingades kämpa hårt för att inte tappa geisten.

485 mil är ju extremt långt. Hur förberedde du dig fysiskt?

Faktum är att jag under ett halvårs tid mest hade varit stillasittande. Några veckor innan jag inledde Sverigeresan började jag träna tre dagar i veckan tillsammans med andra, vilket var väldigt peppande.

Vi tränade både lågintensiva pass (t.ex. lugna vändor uppför och nedför Hammarbybacken i Stockholm) och högintensiva pass med fokus på styrka och puls.

Inför sådana här krävande utmaningar är det viktigt att börja med kortare sträckor och gradvis låta kroppen vänja sig. Det är också viktigt att inte gå ut för hårt i början så att man undviker skador.

Hur orkade du rent mentalt vara igång i hela fyra månader?

Genom att sätta upp olika delmål. För mig blev varje dag ett mål i sig och varje dag hade jag olika delmål. Min längsta cykeletapp var t.ex. över 100 mil. Hade jag sett det som en enda lång sträcka hade det varit tufft. Istället delade jag upp den i dagar och varje dag hade jag olika mål: ”I dag ska ska jag cykla i två timmar, sedan tar jag rast, därefter cyklar jag i två timmar till, därefter är det lunch osv”.

Vilka är dina bästa egenskaper?

Min största styrka är mitt pannben. Jag är envis och ger inte upp om det är något jag brinner för. Jag ser mig inte som superstark rent fysiskt och jag slår inga rekord när det kommer till snabbhet – men jag är uthållig.

En annan styrka är att jag är bra på att tänka positivt i alla lägen: ”Aha, kan jag inte cykla över Ölandsbron – då får jag väl paddla över Kalmarsund istället! Kul!”.

”Kan jag inte cykla över Ölandsbron får jag väl paddla över Kalmarsund istället.”