FLYKTEN FRÅN VERKLIGHETEN
”ALLSVENSKANS DRÖMMAR ÄR KANSKE EN VERKLIGHETSFLYKT MEN HUR GÄRNA HADE VI INTE VELAT FLY DEN HÄR VÅREN. HUR MYCKET HADE VI INTE BEHÖVT DET?”
Den passion som fans hyser för sina lag avundas jag. Min moderklubb som jag började i som 14-åring finns inte längre. IFK Malmö som värvade mig kämpar under Malmö FF:s blytunga skugga. Jag har gillat Manchester U med Bobby Charlton och George Best, Bayern München när Beckenbauer styrde och beundrade Johan Cruyffs briljans. Barcelona var fantastiskt tills jag tröttnade på deras evighetspassande.
Jag har aldrig hållit på ett allsvenskt lag men fans har genom åren skällt på mig för att vara MFF:are, HIF:are, bajare, djurgårdare, gnagare, fiskrensare, lappjävel och vartenda tänkbart skällsord som finns i den alternativa ordlistan.
En av MFF:s mest profilerade fans kallade mig för djävulen på deras fanssida för att jag spelat i di gule, men vi är vänner ändå.
Passionen förringas i pandemin
Fotboll är känslor. Utan känslor är sport överlag rätt meningslöst, men när en pandemi lamslår världen kan passionen förringas för det som kan tyckas vara en bagatell i jämförelse med helvetet i form av en dödlig sjukdom.
Vi har tvingats till en tid av tomrum där knappt någon levande idrott över huvud taget har förekommit och det har känts som att vi inte har vågat sakna idrotten fullt ut därför att man som tänkande människa självklart måste prioritera en ängslan över coronasmittans fasor före skådespel för folket.
Fotbollsallsvenskan har i åtminstone 70 år bidragit till en bättre folkhälsa i Sverige. Jag är övertygad om att de stora arenaidrotterna – frånsett avarterna med huliganism och bråk – med förväntningarna innan, själva matcherna och eftersnacket, gör folk gladare även om förluster kan vara svåra att smälta. Gemenskapen och drömmarna är kanske en verklighetsflykt, men hur gärna hade vi inte velat fly den verklighet vi tvingats att uppleva den här våren? Hur mycket hade vi inte behövt det?
Jag låg aldrig bakom målet på Gamla idrottsplatsen som barn.
Är för ung för det och vilka som spelade på Malmö stadion visste jag inte ens.
Jag sparkade boll själv. Det var min prio. Relationen till fotbollsallsvenskan har till 99 procent varit professionell. En utomstående objektiv betraktare.
Det känns som att jag har missat något trots att jag sett fler allsvenska matcher än de flesta.
Så vad gör man när man sitter i karantän med minst tre månader till en eventuell seriestart?
Det känns knappast meningsfullt att ringa polaren och diskutera laguppställningar. Tippa sluttabellen har man redan hunnit göra hundra gånger om. Den slutar ju ändå alltid med samma lag i topp.
Varför inte använda den påtvingade överskottstiden till att förkovra dig i fotbollens historia?
Det spelades inte bättre boll på Gunnar Nordahls tid, men fotbollen som spelades var den tidens bästa. Stjärnorna då var lika stora talanger som dagens är men de var inte tränade på samma vis, de var knappt ens tränade. Genom att se och läsa om det som hänt, kanske för länge sen, får man en bakgrund. Att lära av historien är alltid bästa sättet för att förstå nutiden.
Epokernas fall sker fort
I dag tror många att Malmö FF med grunden från sina Europacupframgångar ska dominera svensk klubbfotboll i kraft av pengarna på banken, men vi har haft epoker med tidigare lika dominanta lag som förlorat sin överlägsenhet. Örgryte, Helsingborgs IF, IFK Norrköping och IFK Göteborg har också sett ut att kunna bli ständiga SMguldkandidater men när resan neråt kommer dyker den upp plötsligt och oväntat och fallet sker fort.
En övertro på laget
Under många år har svensk fotboll präglats av en övertro på laget i stället för på individerna. Zlatan Ibrahimovics fantastiska karriär har väl tvingat fram ett ändrat tankesätt som, med tanke på de offensiva artister som allsvenskan fostrat, borde ha skett långt tidigare.
Nacka Skoglund, Kurre Hamrin, Roger Magnusson, Gre-No-Li, Torbjörn Nilsson, Anders Limpar, Hasse Blomqvist – listan över bolltrollare som bevisat att myten om att svenska fotbollsspelare bara kan nå framgång genom överlägsen fysik och taktisk disciplin just är en myt och ingenting annat har alltid kunnat göras nästan hur lång som helst.
Jag vet inte hur mycket av den talangen som är bevarad på nätet men den är värd att leta efter i väntan på att allsvenskan vi alla vill se drar i gång igen.