ALLSMÄKTIGE TORBJÖRN
BLÅVITTGUDEN SOM NÅDDE SAMMA HÖJDER SOM MÜLLER, MESSI OCH RONALDO
JAG VILLE SLUTA PÅ TOPP. JAG VILLE INTE ATT SUPPORTARNA SKULLE SITTA PÅ LÄKTAREN OCH SÄGA ’HAN VAR BÄTTRE FÖRRA ÅRET’
Tiderna största Blåvitt-ikon, Uefacupmästare och en av Europas bästa anfallare under 80-talet.
Ändå är Torbjörn Nilsson, 64, inte nöjd med sin karriär.
– Det värsta är att jag känner att jag har haft lite stolpe ut, säger han.
Det plingar till i telefonen, ett sms från Torbjörn Nilsson. Intervjun är inbokad till en träff på Ullevi dagen därpå, men nu är han bekymrad.
– ”Det otroliga har hänt, jag har fått ryggskott. Jag vet inte hur det kommer kännas i morgon, men just nu ligger jag utslagen i en säng. Vad säger du? Du får gärna komma hit i röran, men jag förstår om du vill ha en bild med Ullevi med”.
Det säger rätt så mycket om personen Torbjörn Nilsson. Och spelaren han var. Pliktskyldig, laget framför jaget, och snäll så till den milda grad att han är beredd att bjuda hem reporter och fotograf trots att han inte kommer ur sängen.
Vi skjuter förstås upp intervjun till veckan därpå, men frågan gnager. Hur kunde en person som är så snäll och tillmötesgående bli en av Europas bästa, på en position där det egentligen ska krävas rejält med egoism och en stor dos elakhet?
Han är tyst länge. Funderar. Och svaret har lite att göra med hans snällhet.
– Jag tränade väldigt mycket på egen hand. För att kunna vara stark i låren. Ingen skulle kunna ta bollen från mig. När man är på den nivån att man känner så, då får man en jävla fördel. Det gör att försvararna också känner det, och då kunde jag titta på alternativ till vad jag skulle hitta på härnäst. Om jag haft full sjå med mig eget, varit osäker på mig själv, då hade jag inte hunnit det. Så jag tror att jag var väldigt svår att ta bollen av.
Det låter som en väldigt enkel förklaring?
– Haha, ja. Men jag tränade väldigt mycket lårmuskulatur. Jag är ganska lång vilket gjorde att jag hade ett långt steg i unga år. Det tog många år innan jag kom ner så
lågt att jag fick ut mer av min explosivitet. Det är många gånger i dag jag vill säga till anfallarna att de måste träna mer lårmuskler. De tränar kanske styrka, men på fel sätt. De tränar inte tillräckligt lågt för att kunna få ut explosiviteten tycker jag.
Fast… det här med att du är så snäll? Det måste ha varit en nackdel för dig, speciellt när du blev utlandsproffs?
– Ja. Där skulle jag ha tagit för mig mer. I Kaiserslautern skulle jag ha visat, ställt mig och vrålat ”vad fan passar du mig inte för?”. Men jag gjorde aldrig det, utan jag utgick från att även tyska spelare skulle ha laget före jaget. Men så var det inte. Hade jag lärt mig att vara mer egoistisk så vet jag att jag hade vunnit skytteligan i Bundesliga. Nu kom jag bara sjua, åtta någonting. Jag gjorde 23-24 mål på två år, det är inte tillräckligt. Men jag var inte den spelaren, vi hade en mittfältare, Rainer Geye, som inte gillade att passa mig. Han gillade den andra forwarden bättre, och ville inte att det skulle gå bra för mig. Varför vet jag inte. Det var så mycket intriger i laget, Geye gillade inte Hans-Peter Briegel heller. De var båda tyska landslagsmän, och de hatade varandra. Geye hatade Briegel mer än han hatade mig, det kan jag säga.
Nilsson, Müller & Messi
De två åren i Kaiserslautern blev ändå en hyfsad framgång.
Än mer om man jämför med de katastrofala åtta månaderna i PSV Eindhoven under hans första utlandssejour. Men det var på trygga Kamratgården, hemma i Göteborg, som Torbjörn Nilsson var som bäst. Och där var han verkligen bäst. Sportbladets Robert Laul skriver i sin bok ”Alkisbarn – fotboll, fylla och fajt” att det bara är fyra spelare som lyckats vinna skytteligan i Europacupen/Champions League två år i rad.
Gerd Müller, Leo Messi, Cristiano Ronaldo. Och så du. Det är ju helt otroligt.
– Ja, fast Ruud van Nistelroy är också med där. Men han var rätt okej han också… Prestationen blir inte mindre imponerande när man betänker att IFK Göteborg de åren (1984/85 och 1985/86) åkte ut i kvartsfinal respektive semifinal i turneringen.
– Då åkte man
DET STÖRSTA VAR FÖRSTÅS UEFACUPEN 1982. MEN DEN STÖRSTA UPPLEVELSEN PÅ ULLEVI VILL JAG ÄNDÅ SÄGA VAR MATCHEN MOT BARCELONA
ut direkt, i dagens Champions League är du inne i turneringen, det blir väldigt många matcher. Men å andra sidan är varje match svårare. Vi hade kanske lättare motstånd i början av turneringen på min tid, säger Torbjörn.
”Jag valde flykt”
Bilderna på Ullevi är tagna och vi har satt oss på ett konditori mitt inne i pittoreska Sävedalen utanför Göteborg. Solen skiner och vi kommer in på dubbelmötet som var både det bästa och värsta under Torbjörn Nilssons karriär. Och som i slutändan också avslutade den.
– Det största var förstås Uefacupen 1982. Men den största upplevelsen på Ullevi vill jag ändå säga var matchen mot Barcelona.
Det var våren 1986. IFK Göteborg var i semifinal i Europacupen där rörmokarna, elektrikerna och rörläggarna skulle ta sig an superfavoriten Barcelona. På ett fullsatt Ullevi pulvriserade göteborgarna den spanska storklubben och Torbjörn Nilsson gjorde två mål.
Returen är dock bara att glömma. 3–0-överläget som Göteborg reste ner till Barcelona med vändes efter ett flertal mystiska domarbeslut och till slut förlorade Blåvitt på straffar. Torbjörn Nilsson, superstjärnan, vägrade ta en och ungtupparna Roland Nilsson och Per-Edmund Mordt fick ta över ansvaret, och missade.
Hur ofta får du frågan om varför du inte tog en av straffarna?
– Eh… Senast för en vecka sen, på den senaste föreläsningen jag var på. Då har det ändå gått 34 år.
Hur känns det?
– Så här i efterhand… Efter att jag börjat med min mentala träning och fått min karriär att vända så hade jag aldrig några problem med psyket. Men där i Barcelona, då fick jag den berömda ”kamp eller fly”-känslan. Under matchen var det inga problem. Nu var vi inget bra på grund av att vi spelade på ett resultat och fick problem i backlinjen när Glenn Hysén var sjuk. Men precis när vi gick in till straffsparksläggningen så fick jag den känslan. Och jag valde flykt. Jag såg inte mig själv som en straffskytt, eftersom jag aldrig hade lagt en straff.
Men du var ändå superstjärnan, den store målskytten…?
– Ja, jag vet. Så här i efterhand förstår jag ju. Jag borde ha tagit en straff. Vi hade fyra ordinarie straffskyttar på planen och jag
kommer ihåg att Gunder (Bengtsson) frågade om det var någon mer som var frivillig. Och där borde jag ha sagt ”jag”. Men det fanns inte på kartan. Så jag erkänner och säger som jag alltid gör till supportrarna, förlåt för det beteendet.
Du bidrog ändå med en del annat genom åren…
– Ja, de brukar säga att de har förlåtit mig.
Var det här den värsta motgången i din karriär?
– Ja, det är det nog. Det och att vi inte gick till VM 1986. Jävla Västtyskland förlorade mot Portugal. De två händelserna var orsaken till att jag slutade. Två såna motgångar på kort tid, och så hade jag dessutom problem med ryggen.
Det var ju annars min nästa fråga; varför i hela friden slutade du så tidigt, 31 år gammal?
– Ja…
Du var regerande skyttekung i Europacupen?
– Ja… Men jag kände på något sätt att jag, inte att jag var färdig, för jag hade säkert kunnat spela ett år till och hållit samma nivå. Men jag var tvungen att träna så in i själv för att hålla den nivån, för att fortsätta att vara lätt i benen. Och jag ville inte att supportrarna på läktaren skulle sitta och säga ”han var bättre förra året”. Jag ville sluta på topp på något sätt. Sen kan man ju tycka att ”men vad fan, du kunde väl blivit lite sämre, och så hade du ändå varit bra”?
Ja, exakt?
– Men jag ville inte det. Och det tror jag kom från något jag hört om Ingemar Stenmark. Han var ju outstanding, men så fortsatte han att åka och blev femma och sjua i stället. Och då var det många som frågade ”varför slutade han inte på topp?”. Den meningen kom jag ihåg, jag ville inte att någon skulle säga det om mig. Men så här i efterhand tänker jag mer logiskt på det. Alltså, om Ingemar Stenmark tycker det är roligt att bli femma och sjua, vilket är fantastiskt för de flesta andra åkarna, varför skulle han då inte kunna få göra det?
Blåvitt vann Uefacupen året efter att du slutade?
– Jag kände ju ”jag skulle ha fortsatt ett år till”. När de var i kvartsfinal och mötte Inter var jag där och kunde känna känslan, det var så starkt. Det satt 40-50 000 människor på Ullevi med såna förväntningar och sån spänning. Det var ju där jag skulle vara. Nu gick jag och tittade på mattallrikarna i stället, hur mycket gästerna på restaurangen hade ätit av maten. Det var lite skillnad.
Blåvittsupportrarna kallar dig än i dag för ”Gud”. Hur känner du, som alltid satte laget före jaget, för det?
– Jag är jätteglad för det epitetet förstås. Och för det stödet jag alltid fått från dem. Fastän många av dem som står och sjunger nu inte ens var födda när jag spelade. Men jag kommer ju ihåg när jag kom till Blåvitt, då fanns ju ”Bebben” överallt. Jag såg honom aldrig spela, men ändå fanns han ju där på något sätt. Han var ju Blåvitt, och är det fortfarande. Så jag är väldigt tacksam att få vara ihop med ”Bebben” som de mest ikoniska i klubben.
Men det här med att du känner att du haft stolpe ut i karriären…?
– Ja, det är det värsta. Jag ångrar att jag inte gick till Benfica med ”Svennis” i stället för till Kaiserslautern. Då hade jag kommit till en klubb där tränaren trodde på mig, och trodde på lagsammanhållning. Jag var på väg dit ändå två år senare, men då lämnade ”Svennis” för Roma, och då ville jag inte dit. Verona ville köpa mig i stället, men då hade jag redan sagt att jag skulle hem till Blåvitt. Verona vann den italienska ligan det året. Precis som Roma gjorde 1983, när jag valde Kaiserslautern i stället för dem. Jag missade scudetton två gånger där. Men de kanske inte hade vunnit om jag gått dit. Ibland kan man fundera, vad hade hänt om… Men jag orkar inte tänka så, jag är nöjd med min karriär, fastän jag vet att jag kunde ha gjort det bättre. Om bara ”Svennis” och Tord Grip fått bli förbundskaptener i stället för ”Laban” när de haft U21-landslaget, då hade jag kanske spelat 70-80 landskamper i stället för 28. Nej, det känns som att jag haft lite stolpe ut.
Men hallå…?
– Ja, jag vet. Jag försöker tänka att jag gjort flest mål i Blåvitts historia, att jag gjorde flest mål av alla i Europa på 1980-talet, att jag vunnit skytteligan i Champions League två gånger, Uefacupen en gång. Men ändå, fan också. Haha.
Torbjörn Nilsson skrattar. Inser förmodligen hur det låter.
Vad betyder IFK Göteborg för dig?
– Det är ju där jag har upplevt allting, det är en del av mig själv på något sätt. Det har varit många mäktiga upplevelser. Men det är många om och men. Jag funderar på det ibland, vad hade hänt om jag valt att gå till Gais eller Öis när jag lämnade Jonsered? Jag hade anbud från Åtvidaberg, AIK, Elfsborg… och alla låg i allsvenskan. Men jag valde IFK Göteborg, som låg i dåvarande superettan.
Du ångrade dig aldrig förmodar jag?
– Nej, aldrig. Men det är små marginaler, jag vet att Blåvitt 1979 stod och valde mellan två tränare. Sven-Göran Eriksson och Jan Mak. Vad hade hänt om vi fått Mak? ”Svennis” räddade karriären för mig. Och jag är helt övertygad om att vi inte vunnit Uefacupen 1982 utan honom. Den grunden han lade var en stor anledning även till Blåvitts Champions League-framgångar över tio år senare. Det är små saker ibland som gör att det blir bra.
JAG ÅNGRAR ATT JAG INTE GICK TILL BENFICA MED ’SVENNIS’ ISTÄLLET