ÜRGRYTE – KUNGAR AV GÜTEBORG
”BLÅVITT VAR FAVORITER GIVETVIS, MED DET CV:ET DE HADE, OCH DEN TRUPPEN ”
Lillebror mot storebror i finalen.
En fotbollsfeber i Göteborg som inte funnits på många år.
Och en ur-öisare som nyckeln bakom klubbens första SM-guld på 72 år.
– Jag var otroligt glad för alla rödblåa supportrar runt om i landet, säger Sören Börjesson, 64.
Örgryte hade haft en nedåtgående trend sedan de gick upp i allsvenskan till 1981. Sjätteplaceringen under den första säsongen gick sedan ett steg neråt för varje år som gick, med en avslutande niondeplats 1984 som betydde missat slutspel.
– Men vi kände att vi stegvis hela tiden förbättrade oss. Det fanns inga tankar på att vi skulle vara med allra längst fram, men vi hade stabiliserat oss på ett bra sätt i allsvenskan, säger Sören Börjesson, idag assisterande tränare i klubben och en av Öis genom tiderna största ikoner.
Det var ett samspelt lag som Öis ställde på banan 1985. Med Janne Hellström, Glenn Martindahl, mittbacksparet Dennis Olsson och Conny Karlsson, Sven Andersson i målet. Och så speluppläggaren och stjärnan Börjesson på det centrala mittfältet.
Det var han som framför allt låg bakom framgångarna. Han vann skytteligan på tio mål och tillsammans med Janne Hellström gjorde de hälften av Öis alla mål under säsongen.
Ändå var det inte speciellt mycket som talade för Örgryte mot ett IFK Göteborg som vunnit de tre senaste mästerskapen.
– De var favoriter givetvis. Dels med det cv:et de hade, och den truppen med så många landslagsmän. Sedan hade de imponerat stort mot Malmö FF i semifinalerna, där MFF fram tills dess var favoriter. Men vi öisare hade ändå lite förhoppningar, vi var i bra form, gjorde två bra matcher mot Kalmar FF i vår semifinal och hade dessutom slagit Blåvitt i serien och spelat oavgjort i den andra matchen.
Så chansen fanns?
– Ja, det hade varit en sak om vi åkt dit med 0–3 och varit helt chanslösa i serien. Men det fanns en del försiktiga förhoppningar.
38 563 i publik
IFK Göteborg vann publikligan det året med 9 481 åskådare. Örgryte var trea på 6 543. Men båda de siffrorna är rejält ”dopade” med derbypubliken från serien och finalspelet. Att det kom drygt 30 000 människor till den första finalen och 38563 till den andra var enormt.
– Vi visste att det skulle komma mycket folk, det märktes på snacket på stan. Och allt skulle avgöras på bara fyra dagar så det var en väldig hajp kring de här två matcherna. Det var otroligt skoj med så mycket publik.
Öis vann den första finalen med 4–2, efter att just Börjesson vackert skruvat in det fjärde målet i slutet.
– Det var skönt för oss att se att vi både kunde skapa chanser och göra fyra mål mot ett så starkt lag som Blåvitt. Det var en viktig signal för oss inför returen.
Där blev det inga mål för Börjesson, men han spelade ändå en viktig roll när han till allas förvåning inte tog den frispark som betydde 1–0 för Sällskapet.
– Ja… den var i vänsterläge och jag ville gärna skjuta den. Det brukade jag göra, men vi hade två alternativ. Det var antingen jag eller Janne Gidebratt och han kände att det här var ett bra läge för honom. Han var mer sugen, så då var det inte ett svårt val. Sedan fick han drömträff, det var inget snack om att den skulle gå in.
Janne Hellström gjorde 2–1 i början av den andra halvleken, men Göteborg vände till 3–2. Ett mål till hade räckt till förlängning.
– Det är klart, i det läget med 10–12 minuter kvar fanns det rejält med tid kvar för dem. Och de satte ett tryck, Torbjörn (Nilsson) hade ett skott tätt över ribban. Men jag tyckte ändå att vi hade… jag ska inte säga kontroll, för det hade vi absolut inte. Men vi kände oss ändå trygga i sättet vi jobbade på. Ingen fick panik och började stirra.
Bedriften blir än större om man betänker att detta IFK Göteborg några månader senare skulle köra över Barcelona med 3–0 i Europacupens första semifinal.
Fortsatte karriären i Djurgården
Känslan när slutsignalen till slut gick var speciell för Sören Börjesson. Det var inte bara hans första SM-guld och Öis första SMtecken på 72 år. Utan det var också hans sista match för klubben han växt upp i. Under hela hösten hade han bott i Stockholm och pluggat på GIH och pendlat till Göteborg för matcherna. Året därpå fortsatte han i stället karriären i Djurgården, vid sidan av studerandet.
Det är ju bara 35 år sedan, men det känns oerhört avlägset att en av seriens största stjärnor byter klubb på grund av studier.
– Haha, ja. I dag är fotbollen ett yrke, så det är ingen som tänker på något annat i främsta rummet. Idag är det ingen som skulle göra så, men då var det annorlunda. Alla jobbade och hade fotbollen som hobby. Men det var precis i skarven där, inte ens tio år senare var många heltidsproffs och vid millennieskiftet så var alla det.
”DET FANNS INGA TANKAR PÅ ATT VI SKULLE VARA MED ALLRA LÄNGST FRAM”