Med Faciti hand

SÅ MASKINSKREV ÅTVIDABERG SVENSK FOTBOLLSHISTORIA

Förbundskapten Georg ”Åby” Ericson hade hjärtat i IFK Norrköping men kunde inte blunda för verkligheten inför VM 1974.

Inte mindre än åtta av truppmedlemmarna spelade för värsta rivalen eller hade ett förflutet där.

Med Facit i hand dominerade lilla Åtvidaberg svensk fotboll.

Sverige inledde VM 1974 med att möta Bulgarien inför 22 500 åskådare på Rheinstadion i Düsseldorf. Georg ”Åby” Ericson, som vunnit SM-guld med IFK Norrköping både som spelare och tränare, bjöd inte på några större överraskningar när det kom till laguttagningen.

ÅFF-duon Janne Olsson och Kent Karlsson tog plats i backlinjen och högre upp i planen placerades tre före detta lagkamrater: Conny Torstensson, Ralf Edström och Roland Sandberg, vinthunden som säkrade VM-platsen med ett mål på en snötäckt plan i Gelsenkirchen.

”Åby” gjorde bara ett byte i den chansrika 0–0-matchen och det var när han bytte in Benno Magnusson i spelminut 73. I truppen ingick även Jörgen Augustsson och Inge Ejderstedt, som båda skulle få chansen från start i en turnering där Sverige slutade på femte plats och Edström gjorde ett volleymål som chockade värdnationen Västtyskland.

Spelarna bar polisonger stora som bäversvansar men det var inte deras enda gemensamma nämnare. Just det, spelade de inte för Åtvidabergs FF hade de tillhört klubben som vann SM-guld 1972 och 1973.

Hur var det möjligt?

Åtvidabergs kommun hade bara 13 000 invånare men det hindrade inte klubben från att vinna dubbla cupguld och mästerskapstitlar och förse landslaget och Europas toppklubbar med spelare.

1972, efter att ÅFF besegrat Örebro med 6–1 på Eyravallen, föreslog ÖSK-tränaren och förre förbundskapten Orvar Bergmark att ”Åby” skulle avstå trupputtagningen och ta med sig spelarna i Åtvidaberg till en stundande landskamp mot Norge.

Facit svarade för satsningen

Svaret stavas AB Åtvidabergs industrier, som under 1960-talet bytte namn till det mer internationellt gångbara Facit AB. Elof Ericsson, värmlänningen som blev utsedd till företagets första vd, beslutade redan 1923 att tillverkningen av räknemaskiner skulle flyttas från Solna till Åtvidaberg, och då blev det så.

Facitsnurran blev en stor succé och ledde till att företaget kunde köpa upp skrivmaskinstillverkaren Halda AB och räknemaskinsproducenten OriginalOdhner. Åtvidabergs industrier, som även tillverkade kontorsmöbler och kemisktekniska produkter, var snart en gigant inom den globala kontorsmaskinsindustrin.

Åtvidaberg blomstrade, och det gällde inte minst bruksortens fotbollsförening. Elof Ericsson var genuint intresserad av fotboll och fungerade som ÅFF:s ordförande i två perioder innan han valdes till ordförande i Svenska Fotbollförbundet, som han styrde 1937–1949.

Åtvidabergs industrier tog 1923 över den idrottsplats som skulle få namnet Kopparvallen, pumpade tidigt in pengar i ÅFF och idealsamhället skulle snart ha ett elitlag.

Åtvidabergs FF debuterade i landets näst högsta serie säsongen 1932/1933, då klubben värvat landslagsmannen John Sundberg från Sandviken, och gjorde ett tillfälligt besök i allsvenskan redan 1951, då laget bars av spelare som Einar Leoo, Bert Fagerman, Arne Kjell, Lennart Pettersson och Yngve Ericsson.

När ÅFF återvände till högsta serien hade Elofs son, Gunnar Ericsson, tagit över både som företags- och fotbollsledare. Han var också genuint fotbollsintresserad men såg även en marknadsföringsmöjlighet. Inspirerad av Linköpingsklubben IF Saab, som också skulle nå allsvenskan, föreslog han att Åtvidabergs FF skulle byta namn till Facit, men den önskan fick han inte igenom. Gunnar Ericsson skulle ändå förändra ÅFF i grunden genom att locka många av landets mest talangfulla spelare till ÅFF med löften om jobb på Facit, segerpremier och andra förmåner. Pengar var inget problem. När han 1957 utsågs till vd hade Åtvidabergs industrier dotterbolag i 130 länder och runt 8 000 anställda, varav 1 800 i Åtvidaberg, och omsatte en halv miljard.

Började locka över talanger

Roger Magnusson, underbarnet från Blomstermåla som skulle bli en legendar i Marseille, var bara 16 år när han 1961 skrev på för Åtvidaberg. Han värvades av Bertil Ljungquist, som ingick i ÅFF:s styrelse och jobbade på Facits bokföringsavdelning.

Som Facit-anställd fick den unge dribblern möjligheten att träna och spela med CR Flamengo samtidigt som han praktiserade på företagets dotterbolag i Rio de Janeiro. Han blev väl omhändertagen av Gunnar Göransson, som varit företagets vd sedan 1948. Göransson spelade för IFK Norrköping under 1930-talet, var svenska landslagets värd under Brasilien-VM 1950, ingick i den brasilianska staben när Sverige stod som värd 1958 och var under många år vice president i Flamengo.

Det var hans förtjänst att Brasiliens landslag med storheter som Pelé och Garrincha förlade ett träningsläger till Åtvidaberg inför VM i England 1966. Flera av spelarna hade varit där tidigare, med klubblagen Flamingo och Fluminese.

I samma veva som Magnusson kom till ÅFF anslöt Bengt ”Julle” Gustavsson, som vunnit både VM-silver, OS-brons och Guldbollen, från Atalanta. Han jobbade,

IDEALSAMHÄLLET SKULLE SNART HA ETT ELITLAG. MÅNGA AV LANDETS MEST TALANGFULLA SPELARE LOCKADES TILL ÅFF MED LÖFTE OM JOBB OCH SEGERPREMIER.

förstås, också på Facit och skulle få många fotbollsspelande kollegor under sina tio år i ÅFF.

Åke Börjesson hämtades från Halmia, Janne Olsson från Halmstad, Lars-Göran ”Knalin” Andersson från BK Kenty, Sten-Åke ”Söla” Andersson från Degerfors, målvakten Ulf Blomberg från Brage, Kent Karlsson från Eskilstuna, Veine Wallinder från Arboga, Tommy Kastman och Bernt Söderström från Kisa, Inge Ejderstedt från Målerås och Conny Torstensson från Gamleby.

Kontrakt och övergångshandlingar skrevs under av Lasse Hallgren, som var ordförande i ÅFF 1961– 1972 och ekonomidirektör på Facit.

I mitten av 1960-talet, då ”Julle” tog över som tränare och Lasse Spjut utsågs till värvningsansvarig, började guldpusslet läggas, bit för bit. Lagets nye tränare krävde disciplin och spelarna underkastade sig hans stenhårda konditionsträning.

Spjut, som spelat allsvensk fotboll för Jönköpings Södra och avrundade karriären i Åtvid, jobbade som Facits säkerhetschef och studerade spelare när han besökte lokalkontoren runt om i Sverige. Han var bara 36 år och fortfarande vältränad när han började scouta spelare.

– Gunnar Ericsson gav Lasse mandat att leta efter lovande spelare på väg upp i karriären. I mitt fall ringde han till HBK och frågade om han fick vara med och träna, så när jag klev in i omklädningsrummet satt han där. Det var helt otroligt men han ville kolla hur jag fungerade i gruppen. Lasse Spjut var fantastisk, såg till personligheten och valde killar som funkar i en grupp. Det var han som byggde upp det här, säger Janne Olsson, som kom till Åtvidaberg 1966 och påbörjade en datautbildning innan han fick jobb som programmerare hos Facit.

Ralf Edström, som var lagets stora stjärna, kommer heller aldrig glömma sitt första möte med Lasse Spjut. Han var inställd på att lämna Degerfors för rivalen ÖSK när han fick ett samtal från ÅFF:s värvarbas.

– Hösten 1970 förhandlade jag med Örebro. Allt var klart men när Lasse ringde mig bad jag om lite mer betänketid. Åtvidaberg verkade vara en trevlig förening och det är lika stort som Degerfors. Lasse sa att han skulle komma direkt, men det dröjde. Det visade sig att han körde med sommardäck mitt i vintern och hade kört i diket vid Laxsjöarna. När han väl kom fram var det ingen tvekan, även om jag i första hand blev värvad som mittfältare, berättar Edström.

Belöningen: en skrivmaskin

1967, då Roger Magnusson och Inge Ejderstedt gått vidare i sina karriärer, tog sig Åtvidaberg tillbaka till allsvenskan. Inte mindre än 10 173 samlades på Kopparvallen för att se det som skulle bli den avgörande kvalmatchen mot Sandvikens IF, som slutade 2–0 efter mål av Veine Wallinder och Bertil Andersson.

Före avspark avgjordes en straffsparkstävling för journalisterna på plats. En efter en fick de stega fram till straffpunkten och försöka överlista Svante Enerby, som vaktat målet senast ÅFF var i allsvenskan. Krönikören Åke Stolt, utsänd från Corren, vann tävlingen och belönades, inte helt oväntat, med en skrivmaskin.

Det stod Facit ovanför tangenterna, det stod Facit på spelarnas byxor och overaller, det stod Facit på läktaren, det stod Facit i matchprogrammen, det stod Facit på löneavierna till Benno Magnusson från Blomstermåla, Anders ”Puskas” Ljungberg från Malmö FF, Conny Gustavsson från Skärblacka, bröderna Augustsson, Bosse och Jörgen, från Hässleholm, Ove Eklund från Hallstahammar, Leif ”Kaggen” Franzén från Västervik, Roland Sandberg från Kalmar FF, Ralf Edström från Degerfors och alla andra spelare som skulle komma och gå.

– På Facit hade jag en månadslön på 900 kronor brutto. Från klubben fick vi segerpremier, 125 kronor per poäng. Det kan jämföras med Malmö, som hade 600 kronor per poäng. Men det gick ingen nöd på oss. Jag fick en begagnad bil, hyran betald och åt gratis på Klintas. Jag käkade ”elefantöra” och persiljesmör fem dagar i veckan. Det var fina grejer, berättar Edström snart 50 år senare.

Han började spela för Åtvid 1971 och hjälpte omgående klubben att försvara segern i svenska cupen. I finalen besegrades Malmö FF med 3–2 på Malmö stadion, men skåningarna revanscherade sig och blev svenska mästare för andra året i rad.

Åtvidaberg blev ändå årets svenska lag tack sin framfart i Cupvinnarcupen. ÅFF tog sig till kvartsfinal och slog sensationellt ut regerande mästarlaget Chelsea, som besegrat Real Madrid i den föregående titelmatchen.

– Spelarna i Chelsea var övermodiga och värmde inte ens upp före matchen. Ingen kände till lilla Åtvidaberg men vi spelade 0–0 och sedan blev det 1–1 på Stamford Bridge. Det var en chock för hela England, säger Janne Olsson.

Det var ingen tillfällighet att Roland Sandberg gjorde målet som sänkte Chelsea, som samlade storheter som Peter Bonetti, John Hollins, Eddie McCreadie, Alan Hudson, Ron Harris, Marvin Hinton och Peter Osgood, som har hedrats med en staty utanför Stamford Bridge (den passar bättre där än utanför hotell Stallet, där Osgood skallade en Åtvidsupporter till marken). ”Lyckebyexpressen” och Ralf Edström bildade allsvenskans överlägset vassaste anfallspar och Åtvidaberg var känt för sin offensiva fotboll redan innan deras ankomst.

Ove Eklund blev, med 17 mål, allsvensk skyttekung 1968, då nykomlingen ÅFF slutade sjua. Sandberg gjorde lika många mål och tog över kronan 1971, och han nöjde sig inte med det. Året därpå svarade han för 16 mål och delade skytteligasegern med Ralf Edström. När Sandberg och Edström, som också bildade

”JAG FICK EN BEGAGNAD BIL, HYRAN BETALD OCH ÅT GRATIS PÅ KLINTAS. ’ELEFANTÖRA’ OCH PERSILJESMÖR FEM DAGAR I VECKAN. DET VAR FINA GREJER.”

Ralf Edström om tiden i Åtvidaberg 1971–1973.

anfall i landslaget, lämnade ÅFF 1973 anslöt 1969 års skyttekung från IFK Göteborg, Reine Almqvist.

Guldåret 1972 svarade ÅFF för inte mindre än 65 mål på 22 matcher. 37 av målen gjordes under åtta höstomgångar, vilket innebar att Åtvid blåste AIK på titeln före lagens möte i slutrundan.

När spelarna kom till Råsunda var klubbens första historiska SM-guld redan säkrat. Det var en stor dag inte minst för Gunnar Ericsson, som överlämnade von Rosens pokal till lagkaptenen Kent Karlsson. Facits vd och ÅFF:s kapitalstarke ledare var ordförande i Svenska Fotbollförbundet 1970–1975 och satt i Internationella olympiska kommittén 1965–1996.

– Den hösten var jag magsjuk och låg på sjukhus i Linköping. När jag kom tillbaka gjorde jag 14 mål på nio matcher. Jag kunde nicka från mitten, allt gick in. Vi hade förlorat serieledningen men var fruktansvärt starka, gjorde jävligt mycket mål, sopade banan med Örebro och Hammarby (6–1) och slapp spela en avgörande match mot AIK. Första SM-guldet var fantastiskt. Vi hade ett så jävla bra lag. Vi var vassa, alltså, och hade en väldigt bra kamratskap. Det var kanonkillar allihop, säger Edström.

Han kom till Åtvidaberg samtidigt som Sven-Agne Larsson, en av Häckens grundare, ersatte ”Julle” Gustavsson som tränare.

– Omvänt hade det inte fungerat. ”Julle” krävde disciplin och vi, som var unga, lyssnade på honom. Inget lag i Sverige var i närheten av vår kondition. Vi sprang ner våra motståndare och blev tvåa i allsvenskan två år i rad. Sedan kom Sven-Agne och införde det lekfulla, vilket fick gruppen att utvecklas något enormt, säger Janne Olsson.

Det skulle bli nya segermiddagar på restaurang Villan, nya hyllningstal av Gunnar Ericsson. Lilla Åtvidaberg var störst i svensk fotboll och hade snart fans över hela landet, även om de var lätträknade i Norrköping.

Mötena med östgötarivalen var tuffa och drog storpublik. 1968 såg 11 049 människor ÅFF vinna med 3–1 och det är fortfarande publikrekord på Kopparvallen. När lagen möttes på samma arena 1972 vann ÅFF med hela 4–1 och Ralf Edström gjorde samtliga mål för hemmalaget.

– Jag hade gått ner fyra, fem kilo på grund av magjuka och gjorde comeback mot Norrköping. Sven-Agne Larsson sa till mig att jag bara skulle vara offensiv. Det är en av de roligaste allsvenska matcher jag har spelat. Det var fullsatt, vi vann med 4–1 och jag satte alla fyra. Visst märktes rivaliteten. Jag fick ett gult kort i allsvenskan, och det var mot Norrköping. Jag hörde Benny Wendt säga till Uffe Hultberg: ”Det är kört så vi sparkar ner dom.” Två minuter senare kom han med dobbarna före och tacklade mig. Då ställde jag mig upp och tryckte till honom, berättar Edström.

”Åby” fick bita ihop

Situationen, att lillebror gått om storebror, var märklig inte minst för George ”Åby” Ericson, den pianoplinkande Norrköpingsprofilen som blev landets första heltidsanställde förbundskapten. – Han var lite speciell. Jag gjorde åtta mål på mina fyra första landskamper. När vi slog Norge med 3–1 gjorde jag två på nick. ”Han kan inte bara springa omkring och nicka”, sa ”Åby” men som 19-åring var jag nöjd med att göra två mål. Kanske var han rädd för att vi ungtuppar skulle bli kaxiga, säger Edström, 67. ”Åby” påverkades dock inte av sitt klubbhjärta när han tog ut truppen till VM 1974. Fyra år tidigare, då mästerskapet avgjordes i Mexiko, var det bara Inge Ejderstedt som hade en koppling till Åtvid. I Västtyskland förknippades åtta av spelarna med bruksklubben, så Janne Olsson fick göra VM-debut bland vänner.

– Det var fantastiskt roligt. Spelare som Ralf och Benno var unga men vi fungerade jättebra ihop. 1970 delades landslaget upp i två läger och stjärnor som Thomas Nordahl och Krister Kristensson satt på bänken och skapade dålig stämning. 1974 tog ”Åby” ut Sven Lindman, Claes Cronqvist och Örjan Persson, som var över 30 år och fungerade i en grupp. De ledande spelarna i klubblagen fick inte följa med, åtminstone inte de som inte skulle få spela. Det skapade framgången som blev, att vi hade så roligt ihop. Det säger alla, berättar Olsson.

Även i klubblaget skulle han ha roligt trots att Edström och Roland Sandberg sommaren 1973 lämnade Åtvid för att inleda proffslivet i PSV respektive Kaiserslautern. ÅFF lyckades försvara sitt SMguld och fortsatte göra avtryck i Europa.

ÅFF lottades mot Bayern München i Europacupen och ingen reagerade när det västtyska storlaget vann det första mötet på Olympastadion med 3–1. Spänningen borde ha varit över när Franz Beckenbauer, Gerd Müller, Sepp Maier, Paul Breitner, Uli Hoeness och de andra supertyskarna kom till Kopparvallen för att spela returen, men ÅFF vann med samma siffror.

Veine Wallinder inledde målskyttet innan Conny Torstensson svarade för två mål och spelade till sig ett proffskontrakt med motståndarlaget. ÅFF ledde med 3–0 men Hoeness tvingade fram ett straffavgörande, som avgjordes när Leif ”Kaggen” Franzén sköt precis utanför målramen i omgång 5.

Det skapades nya minnen i Europacupen året därpå, då ÅFF besegrade Universitatea Craiova och HJK och fick möta Johan Cruyffs Barcelona i kvartsfinalen. Det blev på något sätt slutet på sannsagan. Året efter, 1976, åkte Åtvidaberg ur allsvenskan.

”EN AV DE STÖRSTA SENSATIONERNA VAR NÄR VI SLOG UT CHELSEA I CUPVINNARCUPEN.”

Ralf Edström om höjdpunkten under ÅFF-åren

Genom en gemensam ansträngning av bygdens företagare lyckades klubben omgående ta sig tillbaka, men den perioden varade bara i fem år.

Ödets ironi: Facit går i fällan

Samtidigt som Åtvidabergs gyllene era föll Facit ihop. Företaget som blev ett med ÅFF köpte 1966 upp konkurrenten Addo, vilket ledde till dubbla organisationer med finmekanisk kompetens, intern konkurrens och misslyckade rationaliseringsförsök. Facit agerade inte i tid och blev utkonkurrerat när omvärlden började efterfråga elektroniska kontorsmaskiner. Det var därför Gunnar Ericsson stannade i Stockholm efter Åtvids guld 1972. På en presskonferens berättade han att Facit tvingades avskeda ytterligare 2 400 personer. Den föregående nedskärningen genomfördes 1971.

– En av de största sensationerna var att vi slog ut Chelsea i Cupvinnarcupen. Det var en kick, de hade ett djävulskt lag, men när vi kom hem från matchen hade Facit börjat friställa folk. Japanerna kom med sin elektronik och var 100 mil före, säger Edström.

Facit blödde kraftigt, redovisade 1971 ett rörelseresultat på minus 54 miljoner, och såldes till Electrolux. Företaget som blev känt för sin räknesnurra och fotbollssatsning förknippades plötsligt med Facitfällan, begreppet som används när företag inte hänger med vid teknikskiften.

För spelarna kom inte beskedet som någon större överraskning. Ralf Edström jobbade på Facit men undrade många dagar vad han hade där att göra.

– Jag skulle sammanställa räkningar och gjorde mitt jobb. Efter ett halvår, när jag lämnade över den uppgiften, såg jag personen som tog över slänga alla papper i en papperskorg. Det kändes som ett jobb som hittats på. På en del papper var det så mycket olja att jag inte såg en siffra, säger han.

Spelar i tvåan i dag

Åtvidabergs FF ramlade ur allsvenskan 1982 och det skulle dröja till 2010 innan laget var tillbaka. Frågan är hur lång tid det tar till nästa gång, om det någonsin kommer spelas allsvensk fotboll på Kopparvallen igen? Sedan uttåget 2015 har ÅFF, rasat ner till till division 2.

Efter framgångarna på 1960 och 1970talen blev många av spelarna proffs medan andra blev arbetslösa. Gemensamt är att guldhjältarna aldrig har vänt Åtvid ryggen.

Kent Karlsson och Jörgen Augustsson återvände som tränare, Conny Torstensson avslutade karriären i ÅFF och blev senare sportchef, ”Knalin” har suttit i styrelsen och jobbat med sponsorerna, precis som Ulf Blomberg.

Janne Olsson hjälper fortfarande till på marknadssidan.

– Det är pengarna som styr och klubben har inte riktigt fått ihop det. De har värvat för många spelare som bara har spelat för sig själva men nu satsar de på unga killar som har hjärta för klubben. Det måste vara harmoni i småstäderna, det fungerar inte med storstjärnor, säger Olsson. 78åringen kom till Åtvidaberg som fotbollsspelare och blev kvar där. Arbetet som programmerare på Facit behöll han fram till pensioneringen, även om Electrolux, Ericsson och Nokia tog över som arbetsgivare.

– De flesta som kom var familjeförsörjare och ville satsa på stabilitet med Facit. Jag hade ett jättebra jobb, fotbollen gick bra, jag var duktig i många år och fick som 31åring chansen i landslaget. Jag spelade för att det var roligt, jag tror inte att jag hade varit fotbollsspelare om jag skulle leva på fotbollspengarna. Vi försörjde oss genom jobbet och det tyckte Gunnar var viktigt, att vi som ville skulle ha den chansen. Våra kontrakt gav lite extrapengar. Det var en fantastisk tid. Vi slog ut Chelsea i Cupvinnarcupen och besegrade Bayern München hemma. Sju av spelarna i det laget blev världsmästare året efter, men vi var stabila. Vi spelade Tipscupen på somrarna och fick se i princip hela världen. För mig var det en lycka att uppleva det, säger Janne Olsson.

Med tanke på din uppgift i klubben lär du sakna Facit nu.

– Ja, då hade vi haft helt andra förutsättningar.

Ralf Edström spelade för Åtvidaberg i två och en halv säsong och lämnade en del av sitt hjärta på Kopparvallen när han drog till Eindhoven.

– Benno, min bästis, har jag kontakt med varje vecka och jag ringer och pratar med ”Knalin” och Mats ”Tott” Karlsson. Janne Olsson, Nisse Nilsson, som kom från Strömstad, och Bosse Augustsson har jag också kontakt med. Jag såg Åtvidaberg spela i Lindome i fjol och var med och sjöng i omklädningsrummet efteråt. Det var en sådan besvikelse att de åkte ur division 1. Ja, i höstas var det jättedeppigt, otroligt tungt. Vi får se hur långt det bär men det är tuffare konkurrens om spelare och sponsorer i dag, säger Ralf Edström.

”DET MÅSTE VARA HARMONI I SMÅSTÄDERNA, DET FUNGERAR INTE MED STORSTJÄRNOR. KLUBBEN HAR INTE RIKTIGT FÅTT IHOP DET.”

Janne Olsson om Åtvidabergs FF 2020

Foto: BOSSE JOHANSSON MANNEN BAKOM ALLT Åtvidaberg firar sitt första SM-guld och Ralf Edströms guldboll 1972. Bakom alla framgångar: storsponsorn Facit, ledd av Gunnar Ericsson (vid mikrofonen).

I dag förknippar många Åtvidabergs FF med Ralf Edström, som spelade där 1971–1973. Som med så många andra var det ett lukrativt jobb på Facit som säkrade värvningen. ”Det kändes som ett jobb som hittats på”, säger han i dag.

Bröderna Benno och Roger Magnusson växte ut till stjärnor efter flytten till Åtvidaberg, liksom Conny Torstensson.

Veine Wallinder och Ove Eklund (vid bollen) var två av alla spelare som lockades till Åtvidaberg med löfte om arbete inom Facitkoncernen vid storsatsningen på 1960-talet. Janne Olsson och Bengt ”Julle” Gustavsson var två andra. Ovan till höger syns greve Sigvard Bernadotte, som var med och designade flera skrivmaskinsmodeller.

Gunnar Ericsson ledde problemtyngda Facit, som räddades från konkurs när företaget köptes av Electrolux 1973.

Historien om Åtvidaberg är den klassiska svenska idrottssagan om järngänget som jobbar på bruket eller fabriken i veckan och sparkar boll på helgerna. På östgötaorten ledde det hela vägen till SM-guld och äventyr ute i Europa.

Foto: ÅKE HÅKANSSON, BÖRJE JOHANSSON, WEINE LEXIUS, STIG-GÖRAN NILSSON, ULF RIGNER, HASSE SUNDBERG, ÖRJAN SÖDERLUND FLYTTADE Ralf Edström var bara en av flera spelare som gick vidare och blev utlandsproffs efter framgångarna i ÅFF. RALF EDSTRÖM Kom från Degerfors 1971, gick till PSV Eindhoven 1973 BO AUGUSTSSON Kom från Hässleholm 1968, gick till Den Haag 1972 Benno Magnusson, Conny Torstensson och Roland Sandberg.

Åtvidabergs FF drömde vilt och hade långt gångna förhandlingar med Pelé, som här ses med Gunnar Ericsson.

ROLAND SANDBERG Kom från Kalmar FF 1970, gick till Kaiserslautern 1973 ROGER MAGNUSSON Kom från Blomstermåla 1961, gick till FC Köln 1966 BENNO MAGNUSSON Kom från Blomstermåla 1970, gick till Kaiserslautern 1974 CONNY TORSTENSSON Kom från Gamleby 1968, gick till Bayern München 1973 OVE EKLUND Kom från Hallstahammar 1968, gick till Royal Antwerp FC 1971

Kent Karlsson gjorde över 200 matcher i Åtvidabergs FF och var lagkapten under många år.

Foto: HASSE SUNDBERG Succétränaren Sven-Agne Larsson hyllas på Kopparvallen efter första SM-guldet 1972. ”Sven-Agne införde det lekfulla, vilket fick gruppen att utvecklas något enormt”, säger Janne Olsson.

Foto: KJELL HEDLUND Samma år spelar Åtvid 0–0 hemma och 1–1 borta och slår ut Chelsea i Cupvinnarcupen på fler gjorda bortamål. Roland Sandberg gör målet på Stamford Bridge och firar ovan med Benno Magnusson.

Henrik Gustavsson firar att ÅFF är tillbaka i högsta serien 2009. I dag spelar klubben i division 2.