DOMINANTERNA IFK GÖTEBORG
ROGER GUSTAFSSON BYGGDE TIDERNAS MÄSTARBYGGE PÅ 90-TALET: ”HAN DROG ALLA ÖVER EN KAM. INGEN FICK VARA FÖRMER ÄN NÅGON ANNAN”
Sex SM-guld på sju år.
Inget annat lag i historien har varit så dominerande som IFK Göteborg var under 1990-talet.
– Vi hade ju spelare på bänken som kunde ha platsat i landslaget, säger Sveriges meste mästare Thomas Ravelli, 60.
Malmö FF har dominerat de senaste tio åren. IFK Göteborg hade ett starkt 1980-tal, IFK Norrköping en stark andra halva av 1940-talet. Men ingen, inte ens Örgryte IS i slutet av 1890-talet, kan mäta sig med det som IFK Göteborg gjorde under början av 1990-talet.
Anförda av Roger Gustafsson, en doldis som fått sin fotbollsuppfostran i Häcken och sin livsåskådning från socialdemokratin, vann IFK Göteborg SM-guld 1990, -91, -93, -94, - 95 och 1996.
1983, året efter att IFK Göteborg hade vunnit sin första Uefacuptitel, blev han anställd av klubben. Som sponsoransvarig, klubbtidningsredaktör, kontaktperson för utländska lag som skulle möta Blåvitt. Och som juniortränare. Och det var den rollen han hade när han mycket överraskande fick erbjudandet att ta över A-laget 1990.
– Jag blev väldigt förvånad. Men glad. Jag hade aldrig tränat ett seniorlag och hade ingen meritlista, så det var ett djärvt beslut av klubben, säger han.
Blåvitt hade tre år tidigare vunnit Uefa-cupen för andra gången, men hade sen hamnat ur kurs. I princip hela 87-laget hade försvunnit och under Kjell Petterssons ledning hade man inte slutat bättre än sjua i allsvenskan 1989. Anställningen av Roger Gustafsson väckte kritik, och inte blev det bättre när man i den allsvenska premiären 1990 förlorade med 6–0 mot IFK Norrköping.
– Det var tufft. Vi hade tränat in hur vi skulle spela, men det stämde inte alls. Det var pinsamt och jag var chockad. Vi hade känt att vi var framme, säger Gustafsson.
Det var ändå inget dukat bord han kom till. Enda meriterade nyförvärvet inför säsongen
var Stefan Rehn, som var mentalt märkt efter en tuff proffstid i Everton. Där fanns också ett par fina nyförvärv från säsongen 1989, där framför allt Thomas Ravelli skulle spela en oerhört viktig roll under den kommande storhetsperioden. Men i övrigt fick han förlita sig på många av de ungdomsspelare som han själv varit med och fostrat de senaste åren. Spelare som Håkan Mild, Jonas Olsson, Klas Ingesson, Magnus ”Ölme” Johansson och Mikael Nilsson.
– Många av oss som var med i många år bildade ett kitt som gjorde att det funkade. Mixen, med oss äldre spelare i kombination med att man fick fram så många unga, är också en förklaring, säger Thomas Ravelli.
Manglade AIK hemma
Redan till hemmapremiären fick sedan Roger Gustafsson ihop laget. AIK manglades med 5–0 på Ullevi och under resten av säsongen förlorade Blåvitt bara fyra matcher till. I SM-slutspelet vann man mot de regerande mästarna IFK Norrköping i finalen.
– Det var en otrolig känsla att vinna med det unga laget, med så många som kommit upp från juniorlaget. Det var nog mitt största SMguld, tillsammans med det från 1994 då vi vann en avgörande match i Malmö i den sista omgången, säger Ravelli, som vann sina två första SM-guld med Öster redan 1980 och 1981.
– Men då var jag så ung och förstod inte. ”Jaha, var det så här enkelt att vinna SM-guld?” 1990 så hade jag fått slita för det i nio år.
Han pekar på Roger Gustafssons ledarstil som den stora anledningen till dominansen de kommande åren.
– Den passade fantastiskt bra då. Han lät sig inte påverkas av toppspelarna, det var inte som dagens tränare som tvingas låta spelare vara lite mer individu
alister. Han behandlade alla likadant, drog alla över en kam. Ingen fick vara förmer än någon annan. Alla hade prestationsbaserade löner, spelade vi bra och gick till Champions League tjänade vi bra med pengar. Och alla i truppen fick samma summa, oavsett om du spelade från start i alla matcher, satt på bänken eller skadad på läktaren. Det var en slags oförstörd tid då, då klubbkänslan kanske var viktigare än den ekonomiska biten. Det var någon slags osynlig kraft som höll ihop oss.
Samtidigt var det svårare att bli proffs utomlands, då många av storligorna begränsade antalet utlänningar. Det i kombination med att Blåvitt var restriktiva med att sälja sina spelare, de sattes upp på en lista och fick vackert vänta på sin tur, gjorde att laget blev mer och mer samspelt.
– Alla i laget var ju mer eller mindre landslagsmän, till och med de som satt på bänken hos oss kunde ha platsat i landslaget. Bosmandomen hade inte kommit då heller, så som spelare var vi mer eller mindre livegna. Även om kontraktet hade gått ut tillhörde man fortfarande klubben. I dag låter det ju helt onaturligt. På det viset är det mycket bättre för individen idag, men däremot har klubbarna fått större problem. På 1990-talet spelade vi jämnt med toppklubbarna i Europa, det har jag svårt att se att Sverige kan komma tillbaka till igen.
”Såg mer än fotbollsspelaren”
I takt med att Champions League-pengarna ramlade in kunde Göteborg också värva de kommande storspelarna runt om i Sverige. Och fram till det att storhetstiden tagit slut lyckades man med i princip varenda värvning.
– Jag tror att Thomas Wernersson och de andra som rekade och köpte in nya spelare inte bara såg på fotbollsspelaren, utan mer på personligheten. Man köpte spelare som man visste skulle passa in i gruppen. Det var en slags känsla som de hade på den tiden, säger Ravelli.
Roger Gustafsson pekar också på den ökade träningsmängden.
– Vi tränade väldigt mycket, och fick möjlighet att på ett helt annat sätt än idag spela ihop ett lag. Jag har tittat på hur de allsvenska lagen tränar i dag och vi tränade nog 30 procent mer. Trots att spelarna idag är proffs och vi på den tiden jobbade eller studerade vid sidan om.
30 procent mer?
”JAG HAR TITTAT PÅ HUR DE ALLSVENSKA LAGEN TRÄNAR I DAG OCH VI TRÄNADE NOG 30 PROCENT MER. TROTS ATT SPELARNA I DAG ÄR PROFFS.”
– Tidsmässigt är det nog samma, men i dag tränar spelarna mer styrka. På fotbollsplanen tränade vi 30 procent mer. Och 50 procent mer på fotboll, det var fotboll från den första till sista minuten.
Bosmandomen 1995 blev början på slutet av Göteborgs storhetstid. Det blev spelarnas och framför allt agenternas marknad, något som det tog Blåvitt många år att acceptera och ställa om till.
– Där gjorde vi fel, vi var inte beredda på Bosmandomen och trodde inte på det. Klubben blev sur på de spelare som lämnade som Bosmanfall och vi fattade aldrig att vi borde skriva längre kontrakt med dem. Då tyckte man att klubbkänsla var viktigt, men det var en massa som hände och vi var inte riktigt redo, säger Gustafsson.
IFK Göteborg tog ändå hem SM-guldet 1995 under Roger Gustafssons sista år på tränarbänken, och ännu ett 1996 med Mats Jingblad vid rodret. Men sedan var det slut och något nytt guld skulle inte komma för Blåvitt förrän 2007, då med en ny grupp med unga spelare i truppen.