MIRAKEL COACHEN
ROY HODGSON SJÄLV: ”BOB ÄR VISIONÄREN. MEDAN JAG VÄL KAN ANSES SOM EN HYGGLIG HANTVERKARE MED BLICK FÖR ATT FÖRFINA DETALJER.”
– Vinklarna.
– Viiinklaaarnaaa!
– VINKLARNA!!!
Roy Hodgson vrålar inte ut över Malmö FF:s träningsplan.
Han höjer rösten tillräckligt för att alla ska höra när han planterar imaginära geometriska figurer i hjärnorna på sina nya spelare. Vill att de i tanken delar in planen i trianglar. Tänka på hur de kan agera tillsammans för att skära av varenda uppspelsmöjlighet tills de inte längre behöver tänka och i stället gör allt rätt på ren reflex.
Roy Hodgson satte grunden för vad som ska bli en av MFF:s mest framgångsrika och motsägelsefulla allsvenska perioder, 1985 till 1989.
Fem säsonger. Fem seriesegrar. Men bara två SM-guld. Underhållande, bra och vinnande fotboll. Men svikande publik. Keith Blunt och Tord Grip följde efter Bob Houghtons revolutionerande tränartid i MFF utan att nå upp till engelsmannens enorma resultat med Europacupfinalen 1979 mot Nottingham som absolut topp.
Bobs kompis Roy hade etablerat sig i Sverige genom att föra Halmstad till två sensationella SM-guld och efter ett misslyckat mellanspel i Oddevold snuddat vid att ta upp Örebro till allsvenskan.
Med samma fotbollsmässiga grundsyn som Houghton hade Hodgson skapat något av ett renommé som mirakeltränare. Även om också han kritiserades likt Bob för cynisk långbollsfotboll med laget som en pressande enhet hellre än individuella glansnummer.
Striden rasade fortfarande mot Svenska fotbollförbundet med dess önskan om ett landslag som spelade så kallad rolig fotboll i stället för att acceptera Bobs och Roys ”fotbollsmord”.
Men det hade blivit svårare för förbundskaptenen Lars ”Laban” Arnesson att hävda sin Österlinje med tyskinspirerat spel efter IFK Göteborgs Uefacupframgång under Sven-Göran Eriksson med tydliga Houghtoninfluenser i IFK:s spelsätt. Från 1974 till 1984 blev MFF, Halmstad och Blåvitt mästare åtta av elva år tack vare Bobs grundsyn.
– Bob är visionären. En förnyare. Medan jag väl kan anses som en hygglig hantverkare med blick för att hitta och förfina detaljer som kan bli viktiga i lagspelet, sa Roy när vi en gång diskuterade hans och Bobs betydelse för svensk fotboll.
Serieseger men inte guld
När Roy kom till Malmö ärvde han ett lovande lagbygge som Tord Grip börjat att forma utifrån en rutinerad stomme med Janne Möller i mål, Magnus Andersson, Kent Jönsson, Torbjörn Persson, Hasse Borg och Ingemar Erlandsson. Anders Palmér och Björn Nilsson var etablerade sen några år tillbaka. Snabbe Lasse Larsson och Mats Magnusson hade båda redan visat vilka effektiva målskyttar de kunde vara. Leif Engqvist gjorde stabila inhopp som allroundspelare och namnet Jonas Thern dök upp några gånger som avbytare.
Roy putsade och finsnickrade på detaljerna. När Björn Nilsson fastställde slutresultatet 2–2 i näst sista omgången mot Halmstad var seriesegern i praktiken säkrad inför sista omgångens bortamatch mot blivande serietvåan Kalmar. En match som slutade 0–0.
I slutspelet förlorade Malmö mot ärkerivalen IFK Göteborg med 1–2 på bortaplan och 0–2 hemma. MFF som varit emot slutspel redan innan det infördes var nu närmast hatiska mot påfundet.
Roy sågade spelordningen i varenda intervju. Ordföranden Hans Cavalli-Björkman hävdade att varje avslutningsfest man höll åren 1985–89 var en guldfest eftersom MFF vunnit serien och därmed var rättmätiga mästare.
Det blev SM-guld 1986 via 0–1 borta och 5–2 hemma mot AIK. Returmatchen på Malmö stadion blev en explosion med hat trick av Lasse Larsson och två mål av Mats Magnusson. Två år senare besegrades Djurgården med en ännu större urladdning hemma i Malmö. Finalspelet började med 0–0 i Stockholm och förvandlades till en ren utklassning i returen. MFF vann med 7–3 sedan Håkan Lindman inlett med två mål och Martin Dahlin prickat in de fyra sista.
Malmöitiskt raseri mot Blåvitt
Finalförlusterna 1987 och 1989 var tunga. Främst kriget mot IFK Göteborg 1987 då Blåvitt först vann hemma med 1–0. MFF vann sen i Malmö med 2–1. IFK Göteborg som samma år vunnit sin andra Uefacuptitel blev alltså svenska mästare på bortamål och ett fullständigt malmöitiskt raseri bröt ut över såväl spelform som det faktum att Blåvittstjärnan Tommy Holmgren dragit med sig bollen med armen i uppbyggnaden av anfallet som slutade med att brorsan Tord gjorde målet som blev guld värt. En hands som skedde rätt långt ut på planen och ganska många moment innan bollen hamnade i mål men när det kom till antagonismen mellan de himmelsblå och de blåvita grundades argumentation då precis som nu sällan i objektiva resonemang.
Finalförlusten 1989 var oväntad. Bortamålsfördelen hade slopats. Det blev en tredje final på Malmö stadion som slutade 0–0 vid full tid. IFK Norrköping vann efter straffsparksläggning.
Inga höjdarfinaler någon av de tre, men framförallt är den sista ihågkommen för att uppkomlingslaget Mif i ishockey lockade fler åskådare till en serielunk
match i andra divisionen än vad som kom till Malmö stadion för att se en avgörande allsvensk final i fotboll.
Malmös uppvaknade hockeyintresse blev döden för fotbollsallsvenskans slutspel. Något som många tackade för.
Ingen tråkfotboll längre
Under Roys år presterade Malmö efterhand en allt mer attraktiv fotboll. Efter futtiga 29 gjorda mål 1985 blev lagets facit 1986: 49 mål, 1987: 50, 1988: 45, 1989: 35. Bara Norrköping gjorde fler mål än Malmö under en säsong de här fyra åren, 45 1989.
Den Houghton/ Hodgsonska tråkfotbollen existerade inte längre. MFF gjorde flest mål och släppte in minst.
Dessutom producerade man blivande storstjärnor som skulle bli stommen i det svenska landslag som gav oss framgångarna i EM 1992 och VM 1994. Roger Ljung, Patrik Andersson, Stefan Schwarz, Jonas Thern och Martin Dahlin formades av Hodgson under hans år i MFF. Ett halvt succélandslag när Sverige grävde fram ett brons i USA.
Dahlin slog igenom med dunder och brak. Öste in 22 mål under sin debutsäsong 1988 men klarade inte riktigt att bära framgången. Året efter utnyttjades inte lägena på samma självklara vis. Han famlade och första målet dröjde till efter drygt halva säsongen. – Perfekt, sa Roy.
Varför? undrade jag.
– Därför att motgången tvingar honom att tänka på sin situation. Det stärker honom. På sikt blir han en mycket bättre fotbollsspelare, sa Roy.
Och fick rätt igen.
Även om MFF samlade på seriesegrar blev 1980-talet IFK Göteborgs med de två Uefacuptitlarna 1982 och 1987 i en tid då svensk fotboll fortfarande på allvar kunde utmana de europeiska storlagen.
MFF vann 1987 hemma med 1–0 över Ajax och alla vi som var utsända till returen hade goda förhoppningar om att Roy Hodgsons lag skulle ta sig vidare till semifinal i Cupvinnarcupen som fanns då.
Det blev en svidande 1–3-förlust i Amsterdam och det märkliga efterspelet blev en diskussion om det var rätt av Hodgson att sätta in veteranen Mats ”Balja” Arvidsson, som var med redan på vägen till Europacupfinalen 1979, i mittfältet.
– Typiskt för den skånska arrogansen att tro att laguttagningen har något med slutresultatet att göra, kommenterade Roy lite svårbegripligt.
MFF mot världsspelarna
På plats tyckte jag att MFF hade gjort en riktigt dålig match i ett läge där man hade alla möjligheter att avancera. Till skillnad från nu när varje match mot lag från större fotbollsnationer än vår är max 30–70-procentare.
Att Ajax i sitt lag hade världsspelare brydde vi oss inte speciellt mycket om då. Svenska lag kunde utmana. Ajaxtränaren Johann Cruyff ställde bland annat det här gänget storstjärnor på planen: Danny Blind, Frank Rijkaard, Arnold Mühren, Jan Wouters, Dennis Bergkamp, Marco van Basten, John Bosman och John van´t Ship. Om MFF i dag hade ställts mot ett lag av den nivån hade man fått vara väldigt nöjd med en tremålsförlust.
Fem seriesegrar, två SM-guld – Hodgsons största triumf i MFF blev ändå en bortamatch i Italien mot storklubben Inter i Europacupen.
Håkan Lindman hade nickat in matchens enda mål i första omgången på Malmö stadion men ingen trodde på allvar att det skulle räcka i returen på San Siro mot ett lag med superstjärnor som Jürgen Klinsmann, Lothar Matthäus, Andreas Brehme, Walter Zenga och Giuseppe Bergomi.
MFF valde att spela i stället för att backa. 18-årige Patrik Andersson raderade ut Lothar Matthäus på mittfältet. Joakim Nilsson utmanade och dribblade på sin kant så att italienarna tvingades backa. Aldo Serena satte 1–0 för Inter i den 69:e minuten men effekten av målet blev inte den väntade. MFF ökade i stället trycket mot storlaget och i 81:a minuten nickade Leif Engqvist in en hörna från nära håll. Malmö vidare på bortamål hur rättvisande som helst. En supermatch av Hodgsons lag.
En vecka senare träffade jag Roy vid Malmö stadion.
– Jag tackar för dina vänliga ord från Milano, men du var alldeles för vänlig. Så bra var vi inte. I en enstaka sån här match kan vi springa och jobba hur mycket som helst som ett lag för att störa deras spel, men i längden slår de oss alltid över en lång serie, sa Roy.
Naturligtvis hade han rätt då och ännu mer i dag men det är ändå den bästa match av oändligt många som jag sett MFF spela.
Samtidigt som MFF spelade allt mer attraktiv fotboll och stjärnor skapades föll intresset i Malmö för laget. 1985 hade MFF ett publiksnitt hemma på 7 829. 1986: 5 798, 1987: 5 681, 1988: 5 285, 1989: 4 621.
Ras som cementerade ”sanningen” att Malmö aldrig skulle behöva en arena som rymmer fler än 7 000 åskådare.
Där fick dåtiden tack och lov fel.
”TYPISKT FÖR DEN SKÅNSKA ARROGANSEN ATT TRO ATT LAGUTTAGNINGEN HAR NÅGOT MED SLUTRESULTATET ATT GÖRA”