Hövdingen
För att ni ska förstå måste jag förklara hur landet låg i Malmö i slutet av 1970-talet. Den speciella symbiosen mellan stadens ledande fotbollsförening Malmö FF, lokal massmedia och framför allt förhållandet till ”Hövdingen”, Eric Persson.
Mina arbetskamrater hade dragit iväg för att tura över Öresund och ha en glad kväll. Samma kväll som Malmö FF höll årsmöte. Redan där borde varningsklockorna ringt. Att regeringsorganet – Arbetet var det på den tiden – valde bort att bevaka MFF:s årsmöte på plats såg stadens mest kände socialdemokrat naturligtvis som en provocerande brist på respekt.
När jag sen frågade om vad som hänt på mötet och Eric svarade att Hans Cavalli-Björkman valts om som ordförande såg jag ingen kioskvältande rubrik framför mig och slängde i deadlinehetsen ur mig den lätt irriterade frågan här intill. Van som han var med att Malmös tidningar rapporterade om precis allting som hade med hans klubb att göra exploderade självklart ”Hövdingen”. Han ringde ju faktiskt i all välmening för att se till så att arbetarnas egen tidning inte missade att rapportera om något så viktigt som deras klubbs beslutande möte.
Eric Persson tyckte inte om att MFF negligerades eller ifrågasattes i något sammanhang. MFF var hans skapelse, ett fantastiskt livsverk av en man som ofta kallades för en demokratisk diktator men som själv föredrog epitetet upplyst despot samtidigt som han egentligen aldrig riktigt framhävde sin egen betydelse.
Bröt sig loss ur IFK
År 1886 bildades Malmö Velocipedklubb, en cykelklubb för överklassmän med ett nyvaknat intresse för fysisk träning. Fyra år senare valde man att även starta en fotbollssektion, MVK:s bollspelsafdelning, som ett antal åldrande spelare senare hoppade av för att bilda Malmös första rena fotbollslag, Malmö Bolloch Idrottsklubb. Ur denna bröts sedan Bollklubben Idrott ut och som i sin tur 1909 gick upp i Idrottsföreningen Kamraterna Malmö.
Där kolliderade världarna.
Utskällningen ringde länge i högerörat. Som ung stressad journalist ensam ansvarig för tidningen Arbetets sportsidor en sen kväll ställde jag helt fel fraga till helt fel man.
- Vad är det med det, da?
Eric Persson briserade som en atombomb på bråkdelen av en sekund.
Varken förr senare har jag odugligförklarats med så många högljudda ord som vrålades genom telefonluren som just då.
Sportbladets Stefan Alfelt berättar historien om...
BI-killarna var unga män ur arbetarklassen som inte kände igen sig i borgerliga IFK:s sätt att vara och den 24 februari 1910 samlades 19 av dem på restaurangen intill Gamla idrottsplatsen och bildade Malmö Fotbollförening.
För arbetarsonen Eric var det självklart vilken klubb han skulle vara med i. Hans pappa Nils var målare och aktiv i fackföreningsrörelsen vilket kom att prägla Erics liv. 1925 blev han medlem i MFF. Några år senare blev han sekreterare och 1937 valdes han till ordförande. En post som han var kvar på fram till 1975.
Tre år innan Eric blev ordförande degraderades MFF från allsvenskan efter att lokalkonkurrenten IFK Malmö anmält klubben för brott mot amatörbestämmelserna. MFF hade betalt bonusar för vunna poäng till sina spelare, vilket Eric Persson aldrig förnekade. Många klubbar gjorde så, men i MFF:s fall fanns dokumentation som fällde klubben, eventuellt framtagen av IFK. Persson tvingades avsäga sig sina uppdrag för MFF under två år.
För Eric blev ”di gules” agerande en drivkraft. Han kanaliserade ett, säkert till stor del spelat, hat gentemot den andra – då till och med större – fotbollsklubben i Malmö och skapade en vi mot dem-känsla som band ihop och stärkte klubbandan i ”di blåe”.
Listade journalisterna
Historierna om hans IFK-hat är många. Hur han bad Bob Houghton om att skruva av färgen på tv:n när de såg ”Tipsextra” tillsammans med en Leedsmatch i rutan. Att han aldrig åkte i en gul taxibil. På väg in till en träff med Malmö idrottsjournalisters klubb vände han i dörren när han såg att IFK Malmös ordförande och tränaren Roland Sandberg redan satt i lokalen.
Vid en annan journalistträff listade han vilka av Malmös sportjournalister som höll på MFF respektive IFK. Sånt var viktigt för honom. Jag hamnade bland de säkra blåa korten, vilket förvånade mig eftersom jag inte så värst många år dessförinnan spelade fotboll för IFK Malmö. Jag skrev en lättsam krönika om det som redigeraren satte rubriken ”Alfelt: Jag är gul” på.
Telefonen ringde tidigt den morgonen.
– Hej. Jag får väl kalla dig för min före detta vän, konstaterade Eric lugnt och stilla.
IFK Malmö hade efter en dipp kommit tillbaka och åter blivit Malmös bästa lag ett tag i början av 1960-talet då ”di gule” bland annat nådde kvartsfinalen i Europacupen där man mötte Rapid Wien.
Inför IFK:s dubbelmöte med österrikarna våren 1961 var det svenska landslaget på läger i Riva del Sole under vilket IFK-stjärnan Gösta Ljung gick ut på stan och drack några glas vin
BAD HOUGHTON ATT SKRUVA AV TV-FÄRGEN NÄR LEEDS SPELADE
tillsammans med Elfsborgs Toivo Lundell.
Eric Persson hade ingått i landslagets uttagningskommitté under VM 1958 och var nu dess chef. När Ljung och Lundell skickades hem ansågs det vara på Perssons direktiv. IFK Malmös tränare Ingvar Gärd hävdade bestämt att det var en medveten handling av MFF-hövdingen för att störa sitt stora hatobjekt inför Europacupkvartsfinalerna.
Sant eller falskt? IFK Malmö förlorade båda matcherna mot Rapid med 0–2.
Räddade judar under världskriget
Varför Eric Persson under så många år lät så mycket av det som pratades om honom handla om hans hat mot IFK Malmö har jag funderat en hel del på.
Trots hans tidiga morgonsamtal förblev vi vänner till hans död. Vi arbetade tillsammans och jag lärde mig att när han blev verkligt irriterad slog han sin nyckelknippa i bordet ett tag innan han exploderade.
Han var en naturlig ledare. Extremt intelligent. Snabbtänkt. Rak. Nyfiken på allt, med genomtänkta synpunkter på allt. Samtidigt som han var väldigt lyhörd kände alla i hans närhet instinktivt vem det var som bestämde när det verkligen gällde något.
Han syntes alltid men sökte rampljuset för sin klubb hellre än för sig själv. Klubben sattes alltid främst. Något som naturligtvis skapade fiender inom fotbollsrörelsen. Köpa respektive sälja spelare skedde exempelvis på något olika villkor.
Under andra världskriget organiserade Eric Persson operationer för att rädda judar undan den tyska ockupationen av Danmark. Efter kriget belönades han för det med danska kung Kristian X:s frihetsmedalj. Han umgicks med statsministern och folkhemsgrundaren Per Albin Hansson. På sin 80-årsdag uppvaktades Eric av Olof Palme som tilldelade honom Brantingmedaljen.
Förutspådde det kommersiella
Eric Persson var arbetarrörelse och socialdemokrati till hundra procent, men vid MFF:s årsmöte 1973 deklarerade han att hans efterträdare som ordförande för MFF skulle bli Hans Cavalli-Björkman, direktör för storbanken Skandinaviska Enskilda Banken och därmed en representant för den yttersta ekonomiska makten i Sverige. En makthavare så långt från arbetarrörelsen det bara gick att komma.
De två träffades första gången på MFF:s årsmöte 1970. Dagen efter ringde Eric till Cavalli-Björkman och sa att han skulle bli efterträdare till ordförandeposten i MFF. Det tog fem år men det blev som Eric Persson förutspått redan första dagen de träffades.
Valet är ett utmärkt exempel på Eric Perssons framsynthet. Utan att behärska själva utövandet av fotboll kunde Eric förutspå sportens utveckling långt före de flesta andra.
Han insåg till exempel att den svenska folkrörelsefotbollen, hur älskvärd den än var, inte hade en framtid. Vänstermannen Eric Persson såg tidigare än de flesta att fotbollen var på väg mot att bli en världsomspännande kommersiell produkt där pengar skulle bli betydligt mer inflytelserikt än ideal.
Han skapade Intertotocupen där lag från Europa möttes under sommaren för att ge sina lag internationell erfarenhet. Matcherna som sådana var ointressanta för media men det löste Eric med att skapa ett rotationssystem mellan stadens tidningar där en medierepresentant per match fick följa med utomlands på MFF:s bekostnad. Ett system som vore fullständigt omöjligt i dag men på den tiden tullades en del på integriteten i den goda idrottens namn.
Intertotomatcherna gav precis det resultat som Persson hade förutspått. MFF fick en internationell rutin för hur man skulle hantera resor och uppladdningar som man sen hade nytta av i de riktiga Europacupmatcherna. Erfarenheterna bäddade garanterat för succén med avancemanget till Europacupfinalen 1979.
”Guld vinner man, silver får man”
Eric Persson var ingen mästare på att se hur en boll skulle studsa men han förstod sig på ledarskap och kunde därför hitta tränare utan att söka inom den redan etablerade kretsen. Det stora fyndet var naturligtvis Bob Houghton.
Ett tips om en lovande britt verksam i Sydafrika. Ett möte, ett samtal och Eric fick en känsla som han sällan resonerade mot själv. Att Bob omedelbart käftade emot när Eric sa att han skulle vara delaktig i laguttagningarna var absolut ett plus för den unge engelsmannen. För Persson var det viktigare att acceptera yrkesskicklighet än att hålla på den egna prestigen. Åtminstone så länge som det kunde antas gynna klubben.
–Guld vinner man, silver får man, blev Eric Perssons omskrivning av förebilden i Liverpool Bill Shanklys ”If you are first you are first. If you are second you are nothing.”
Såväl Eric Persson som efterträdaren Cavalli-Björkman såg Liverpool som ett föredöme. En klubb som i alla tider skulle vara med och slåss om förstaplatsen i en av världens bästa fotbollsligor.
Just nu är MFF där. Ett lag som alltid utmanar alla andra i vad som absolut inte är en av världens bästa fotbollsligor men väl den liga vi i Sverige tycker är mest intressant av alla.
MFF – inte Malmö FF, varken Eric Persson eller Hans Cavalli-Björkman har velat att deras lag skulle kallas annat än just bara MFF – hade inte varit där man är i dag om det inte hade varit för Karl Erik (han ändrade själv till Eric) Henning Persson född 19 april 1898 i Västra Skrävlinge församling.
Diktator eller despot kan kvitta. Främst var han en visionär.
Eric Persson avled den 9 juni 1984.