(OM) HAN GJORDE DET

Att juryn friade OJ chockade världen. Om inte han mördade Nicole Brown och Ron Goldman, vem gjorde det då? Och varför?

Den 3 oktober 1995 klockan 10:05, efter elva intensiva månader av världshistoriens mest omskrivna rättegång, kom domslutet. Den åtalade, OJ Simpson, ställde sig upp inför juryn: ”Överdomstolen i Kalifornien, Los Angeles county, finner i fallet med staten Kalifornien mot Orenthal James Simpson, mål nummer BA097211, den åtalade … icke skyldig till mord.”

Det tar en sekund eller två innnan spänningen från den åtalades ansikte försvinner. Ett leende leker i hans mungipa när han höjer höger hand hand och mimar ordet ”tack”, förmodligen till den uttryckslöse jurist som fortsätter att läsa upp en lista över mindre förseelser. Åklagaren hade misslyckats med att binda anklagelserna om två mord till OJ, vilket skulle ha resulterat i två livstidsstraff.

Johnnie Cochran, en av OJ:S advokater, klappar honom glatt på ryggen och lägger kort huvudet på den större mannens axel, men de övriga försvararna är mer reserverade. I den andra änden av rättssalen hörs snyftningar från anhöriga till den mördade Ron Goldman. Den bistre fadern Fred Goldman lägger sin arm runt dottern Kim, som efter nästan ett år med skiftande domstolsstrategier men ingen fällande dom, är otröstlig. Medan domen läses upp vänder sig OJ mot sin advokat Robert Shapiro och viskar i hans öra: ”Du sa redan från början att det här skulle bli utfallet. Du hade rätt.”

Morden på OJ:S före detta fru Nicole Brown och servitören Ronald Goldman var ovanligt blodiga. Men våldet på brottsplatsen är inte det enda skälet till att fallet fortfarande granskas två decennier senare. Inte heller det faktum att den huvudmisstänkte var en före detta idrottsstjärna, skådespelare och amerikansk hjälte, berättigade den uppmärksamhet som fallet fick. Det handlade snarare om att det var så teatraliskt att man kunde tro att högre makter hade varit inblandade: De starka personligheterna både på försvars- och åklagarsidan, felhanteringen och planteringen av bevis av polisen, det första användandet av dna-bevis i en rättegång av den här magnituden first, och sist men inte minst domslutet.

Huvudåklagaren Marcia Clark menade att hon hade överväldigande bevis för OJ:S skuld men insåg snabbt att en fällande dom var osannolik, bland annat för att OJ var en otroligt populär person i Amerika.

Innan rättegången 1994 visade en undersökning att 22 procent av svarta amerikaner och 70 procent av vita amerikaner trodde att OJ var skyldig. Det här var bara två år efter att fyra vita poliser åtalades för att ha använt övervåld vid arresteringen av den svarte lastbilschauffören Rodney King. Enligt landets afroamerikaner var det här ytterligare ett fall där man utsåg en svart person till syndabock. Samma undersökning visar åt vilket håll allmänhetens uppfattning lutar – år 2015 landade respektive procent på 53 och 87. År 2016 sa Marcia Clark till NBC News att hon inte ”trodde att han skulle förklaras skyldig i dag” eftersom ”alla polisskjutningar och all rasrelaterad misstro förmodligen skulle resultera i en oenig jury.” Men i dag, efter publiceringen av skribenten Judith Reagans intervju med OJ där han ”rent hypotetiskt” beskriver hur han mördade Brown och Goldman, skulle domslutet bli det samma?

kärleksfasen

OJ var den självklare huvudmisstänkte från första stund. Jakten på andra misstänkta eller alternativa motiv till morden på Ron och Nicole övervägdes aldrig på allvar. Vänner, familj eller partners blir vanligen misstänkta i mordfall, och om man tar en närmare titt på OJ:S och Nicoles stormiga förhållande förstår man varför utredarna ansåg att de

MAN FÖRSTÅR VARFÖR UTREDARNA ANSÅG ATT DE HADE RÄTT MAN FRÅN DAG ETT.

hade ögonen på rätt man från dag ett.

De träffades en morgon 1977 på ett café i Beverly Hills där Nicole jobbade som servitris. Hon var en pigg, ambitiös och söt 18-åring. OJ var 30 år och spelade amerikansk fotboll. Han var atletisk, snygg, rik och på höjden av sin idrottskarriär. Om Nicole var som smält vax i hans händer var OJ – vars äktenskap med ungdomskärleken Marguerite var på fallrepet – lika fängslad av hennes charm. Tre dagar senare frågade OJ om Nicole ville gå på en dejt och det innebar dödsstöten för äktenskapet med hans första fru. De skilde sig 1979. Nicole och OJ gifte sig 1985 och skaffade barnen Sydney och Justin. Sedan, 1989, började det gå utför.

Vid det laget visade familjen Simpson upp en välputsad fasad. Allmänheten såg en tidigare idrottsstjärna, firad kommentator och lovande skådespelare med sin glamorösa fru. De förkroppsligade den amerikanska drömmen. Men på nyårsafton 1989 fick en fest med OJ:S kompis Marcus Allen och hans fästmö ett tråkigt avslut när paret Simpsons började gräla om en misstänkt otrohetsaffär. Det slutade med att OJ, enligt honom själv, ”agerade fysiskt” och ”utan omtanke om hennes välbefinnande” slängde ut Nicole från sin lyxiga bostad på Rockingham Avenue i övre Los Angeles. Strax anlände polisen som fann Nicole utom sig. Hon blödde och hävdade att OJ hade försökt döda henne. OJ arresterades och åtalades för misshandel. Han fick böta 700 dollar och tilldömdes 120 timmar samhällstjänst. Men om det var något han lärde sig av incidenten så var det att i framtiden utföra misshandeln mer diskret och ta kontroll över situationen.

Våld i nära relationer kan inbegripa ett brett spektrum av sammanlänkade psykologiska faktorer. Kontroll eller uppfattningen om avsaknad av kontroll, var ett starkt motiv för OJ att använda våld mot sin fru. Han hade för flera år sedan insett att hot om våld mot Nicole ändrade på maktbalansen till hans fördel. Han lärde sig också hur han skulle manipulera polisen. Vid en ökänd incident 1985 slog OJ sönder vindrutan på Nicoles bil med ett basebollträ. När polisen anlände och fann Nicole fullkomligt hysterisk sa OJ lugnt: ”Hon är min fru. Hon är okej. Jag hade sönder vindrutan. [Bilen] är min. Det är inga problem.”

Ett mönster av eskalerande våld i Simpsons hushåll med efterföljande polisbesök etablerades. Och de poliser som åkte ut på anropen blev ganska blasé, de flesta incidenterna rapporterades inte ens ordentligt. OJ hade kuslig förmåga att skifta från ett oresonligt raseri som endast en handfull personer hade blivit utsatta för, till sitt charmiga offentliga jag. Det var den bilden han visade upp för polisen. Varje besök måste ha varit något av en omväxling för de poliser som åkte ut, det blev ett skäl till att lämna de ruffigare områdena i Los Angeles med sina spruckna trottoarer. De rullade in i ett av Los Angeles mest välbärgade områden och fram till OJ:S egendom på 360 North Rockingham Avenue. De välkomnades med kaffe av en av USA:S mest berömda personer som gav dem en kort förklaring