Farligt att demonisera andra länder

I Sverige är det förbjudet att utmåla enskilda personer som farliga, hotfulla, laglösa, korrupta och så vidare. Det måste finnas bevis för att få någon fälld. Det omvända är att fälla ryktesspridaren för förtal.

I större sammanhang kallas förtalet demonisering. Att demonisera ett helt land eller dess ledare har politiska grunder. Den som demoniserar har politiska eller ekonomiska vinster att hämta.

Detta är dock ett farligt spel, som leder till spänningar, oro och upprustning till försvar. Den demoniserande parten har å sin sida ofta ambitionen att expandera sitt inflytande över andra länder.

Täckmanteln är oftast

ideologisk. Sedan USA:S ledare kring sekelskiftet 1900 insåg att den egna befolkningen inte kunde konsumera allt som dess industrier producerade, förkunnades ”den öppna dörrens politik”. De länder som inte frivilligt lät sig öppnas kunde tvingas till det.

Så har USA sedan 1800talet ingripit i andra länder över 200 gånger och efter andra världskriget i 37 länder med 20 miljoner dödsoffer. Drygt 80 gånger har motsträviga regeringar med eller utan krig tvingats avgå till förmån för lydregimer. En viktig anledning har varit (och är) behovet av råvaror som olja och metaller för den egna industrin och övriga näringar.

I dag gäller demoniseringskampanjen Ryssland, som inte ens haft en början till demokrati förrän på 2000-talet. Ryssland är världens till ytan största land och har enorma naturtillgångar men relativt liten befolkning, 145 miljoner mot EU:S 430 och USA:S 300 miljoner.

Den sista tiden

har Kina blivit ännu viktigare som föremål för demonisering, trots dess bragd att lyfta 800 miljoner fattiga ur fattigdomen och med fredlig handel utan krig bygga relationer.

Nyckelord för demonisering är ”diktatur” och ”kommunism”. Att det outtalat eller utsagt gäller ”ondskans imperium” följer demoniseringens logik.

Fredsrörelsen har i hundra år försökt klarlägga demoniseringens metoder och konsekvenser av kapprustning, krig och elände. Ibland har vi lyckats, till exempel under Vietnamkriget, att få hela folk att besinna sig och sätta ner foten.

Vi skulle önska

att fredsforskningens resultat fick allmän spridning och att sakkunniga journalister fick möjlighet att verka. Världsbilden skulle förändras.

Demoniseringens försvarare och stödjare har däremot full frihet, i regel utan relevanta fakta.

” Detta är dock ett farligt spel, som leder till spänningar, oro och upprustning till försvar