Tre kurskamrater förenas av lera och möts i Lokstallet
”Ett-två-tre!”
På det fjärde sker det. Eva Hild, Hanan Omer, Arne Bourghardt, Peter Uhr och Yngve Brothén lyfter Evas skulptur och drar snabbt undan plasten under dan. Fram på Lokstallets golv kommer vindlande vita former.
De har tydligt släktskap med de runda, slingrande vita formerna i den skulptur som i sommar stått vid konsthallens entré. Ingen tillfällighet; också den är signerad Eva Hild.
Fler verk packas upp för att tillsammans med Eva Zethraeus och Hanna Järlehed Hyving ställa ut på Lokstallet i Strömstad. Vernissagen ägde rum i helgen och utställningen pågår till 6 september.
En speciell trio eftersom de gick ut samtidigt från HDK – Högskolan för Design och Konst – 1998 och alla har lera som sitt material.
Sedan dess har de alla tre på var sina håll konsekvent arbetat vidare och är snarare konstnärer än konsthantverkare, med världen som utställningsfält.
Ställt ut tillsammans har de däremot inte gjort sedan examen.
– Det är inspirerande att vi på var vårt sätt blivit kraftfullare i våra uttryck och nu möts som mognare konstnärer – färdig blir man nog aldrig, säger Eva Hild, som såg fram emot att träffa sina forna kurskamrater när utställningen ”Under ytan” slog upp portarna på lördagen – dock utan samlad vernissage för att undvika trängsel. Mötet är modigt av konsthallen, tycker hon.
– Ofta ställer man olika konstnärer mot varandra i en utställning men vi har många gemensamma nämnare. Vi jobbar alla organiskt och utmanar leran. Det blir inte de vanliga krockarna.
– Det är Yngves förtjänst att vi sammanförs, konstaterar hon .
– Jag tycker att det doftar hav och salt, säger han.
Eva Zethraeus grå-vita nyuppackade skulptur sträcker som korallarmar upp från sitt underlag och bekräftar vad han säger.
Som närmsta granne har den – i alla fall just nu under uppackningsskedet – en rund form i blågrönt av Hanna Järlehed Hyving, som inte bara genom färgerna anknyter till hav.
”
Vi jobbar alla organiskt och utmanar leran
Eva Hild
konstnär
För den som tittar närmare har den också har fina linjer och lager som kan föra tankarna till både geologin i klipporna och spåren efter maskar i sanden.
De lagren återkommer sedan i stora, svarta cirkelformer, nygjorda och för Hanna Järlehed Hyving en ny inriktning , eftersom hon hittills inte skapat i så stora format.
Eva Hild har inte hunnit göra nytt inför sensommaren i Lokstallet utan visar äldre verk. Till skillnad från Hanna har hon arbetat i storformat länge. Från taket hänger ett mobilt verk och på golvet breder de från utsidan välkända formerna med håligheter och labyrintiska slingervägar ut sig. Alltid i antingen svart eller vitt.
– Jag började med att jobba bara i vitt, men med åren har det känts skönt att ha svart lera också. Det har räckt för mig. Formen är mitt stora intresse.
I Lokstallet har hon aldrig varit förut, men nu vill hon vara på plats och se att allt kommit fram i gott skick. Yngve Brothén som blev av med ett utställarinslag från Costa Rica på grund av pandemins reserestriktioner är glad att den svenska trion kunde haka på.
– Ingen har hittills tackat nej till
Yngve när han frågat om att ställa ut i Lokstallet, påminner Eva Hild.
Hon är den av de tre som Yngve Brothén följt tätast genom åren.
Eva Zethraeus har han sett då och då men Hanna Järledhed Hyving stötte han på först i höstas, när han själv ställde ut hos Göteborgs Konstförening och Hanna var utställare i ett av föreningens andra rum på Kastellgatan.
Nu har han alltså samlat trion i Lokstallets stora rymd.
– Om det är något man göra under pandemin så är det att besöka utställningar i vackra rum. De brukar ju vara stora och rymliga också, säger Eva Hild.
Under söndagen vågade sig även Lokstallet i samma anda på att ordna konsert med Ann Elkjär på flöjt och Martin Fogel på gitarr. Tre korta konserter – med såväl äldre som specialskriven musik – för en publik som bara undantagsvis satt ner för att borga för att det inte blev tätt och trångt.