Minns den stora svälten – vi behöver vår viktiga åkermark
”
Jag beundrar våra förfäder som kunde utstå så mycket elände. Detta borde vara något att trösta oss med i dessa coronatider.
Tänk vilka stora arealer bördig åkermark som har blivit bebyggd eller planterats igen genom åren. Skulle det bli stopp med importen av livsmedel av någon anledning ligger Sverige risigt till. Jag tror att våra myndigheter inte inser faran med att skövla prima åkermark, som vi med all säkerhet kommer att behöva för framtida behov.
Missväxten under åren 1867–1869 är en av de värsta naturkatastroferna i Sveriges historia. De svaga skördarna åren 1866 och 1867 och missväxtåret 1868 kom att få fruktansvärda verkningar. Norra Sverige drabbades särskilt hårt med många människor som dukade under av kyla och svält. Men även Bohuslän och Dalsland drabbades hårt. Det regniga och kalla 1866 och blåsiga och kalla 1867 gav knappt medelmåttiga skördar. Därpå kom en tidig och långvarig vinter 1867–1868 med sträng kyla. Ännu i slutet av mars låg Vänerisarna så långt man kunde se.
Våren blev emellertid
gynnsam, men i slutet av april började en svår torka som med några få korta avbrott varade ända till augusti. Därtill kom en envis blåst och en kvävande hetta, så att markerna blev alldeles förbrända.
Det stora nödåret 1868 bevarades i minnet som det värsta man upplevt. För dem som i vanliga fall levde på svältgränsen blev den följande vintern fasansfull. Man sökte med alla tillgängliga medel dryga ut sina små matförråd.
Potatisskal, agnar och
halm, djurben, bark, lavar och ljungknoppar maldes till en blandning. Av tistel, ängssyra och kvickrot, vilka insamlats och torkats, kokade man soppa eller stuvning. När förråden var uttömda återstod inte mycket annat för de fattiga än att gå tiggande från gård till gård.
Men i bondgårdarna hade man mycket små möjligheter att hjälpa och även här måste man ofta ta till nödbröd till slut och svältföda de djur som inte slaktats på hösten.
Tänk att sitta
i dessa kalla, fuktiga torp och backstugor med råttor och ohyra som sällskap och samtidigt leva på svältgränsen. Rädslan var samtidigt stor att drabbas av sjukdomar. Tuberkulosen tog många offer. Även polio drabbade många. Spanska sjukan 1918–1920 tog många liv.
Vi måste vara tacksamma för att vi lever i en tid där läkarvetenskapen gör sitt bästa för att stoppa coronapandemin och andra sjukdomar. Mat och värme har vi i överflöd. Jag beundrar våra förfäder som kunde utstå så mycket elände. Detta borde vara något att trösta oss med i dessa coronatider.