Svindlande höjder i halländskt världsarv
I nära hundra år har metalljättarna tornat upp sig över Halland. Lika länge har folk klättrat i dem – både med och utan tillåtelse. GP fick testa att klättra upp i ett av Grimetons 127 meter höga antenntorn.
Efter 60 meters nästan lodrät klättring på en stege vilar vi på en platå. Korna, som såg så stora ut på marken, har krympt till leksaksdjur.
Klätterguiderna Ellie Bartholdsson och Rebecca Antonsson har gjort den här klättringen många gånger – men som nybörjare börjar andhämtningen bli tung och armmusklerna trötta.
Att titta ner rekommenderas inte för de höjdrädda, men jag tittar lika ogärna upp.
Då ser jag nämligen hur långt, långt det är kvar till toppen.
Grimetons antenntorn är 127 meter höga. De sex T-formade masterna står i rad, mitt i det halländska landskapet en dryg mil öster om Varberg.
Här har de stått sedan mitten på 1920-talet och är i dag världens äldsta och enda kvarvarande långvågssändare.
Att det blev just här beror på att morsesignalerna skulle skickas till Radio Central i New York och man behövde en plats med en så rak väg över havet, ostörd av landmassa, som möjligt.
Allt eftersom tekniken
utvecklades skrotades till sist Grimetons systerradiostationer världen – alla förutom Grimeton.
Som enda överlevare hamnade därför stationen på Unescos världsarvslista 2004.
– Många tycker kanske att det är lite märkligt att den här gamla radiostationen ligger på samma prestigefyllda lista som barriärreven och de egyptiska pyramiderna, säger Rebecca Antonsson och fortsätter:
– Men det är för att den är så världsunik och det är som att gå in i en tidsbubbla för den teknologiska utvecklingen från 20-tal till 60-tal.
Se filmen från klättringen
Följ Gp-reportern Michaela Karléns kittlande klättring upp i det 127 meter höga tornet på gp.se.
Turister har besökt världsarvet Grimeton sedan många år tillbaka, men det var först förra sommaren som de fick börja klättra i antenntornen.
– Vi ville få igång det här världsarvet lite bättre. Vi lever ju på att ha besökare, det är jätteviktigt och det här är ett sätt att locka en annan målgrupp, säger Ellie Bartholdsson.
Men folk har
såklart klättrat i masterna genom alla tider. Både de som arbetade på stationen men också de som ser det som en olovlig utmaning.
Ellie Bartholdsson är uppvuxen några hundra meter bort och berättar att både hennes farmor och pappa har tagit sig upp i tornen – en klassisk ”sommarlovssyssla” som hon beskriver det.
Själv bedyrar hon att hon aldrig har klättrat i dem utan tillstånd eller säkerhetsutrustning, men eftersom hon växte upp bredvid de höga metalljättarna kunde hon aldrig riktigt släppa tanken på dem.
Så hur känns det nu att få klättra i dem?
– Det är ju en barndomsdröm, jag blir nästan lite rörd när jag tänker på det, säger hon och skrattar.
På 20-talet klättrade man och jobbade i tornen helt utan säkerhetsutrustning. Sedan kom man på att man kanske skulle knyta något runt midjan och började använda ett skinnskärp.
I dag klättrar
vi med sele säkrad i en skena som löper längs med stegen. Och till slut, efter 127 meter, når vi dagens höjdpunkt i dubbel bemärkelse.
Armarna är gelé, men utsikten är oslagbar. Det är nära 30 grader, inte ett moln på himlen och vi kan se ända till havet. Jag sticker ut huvudet över kanten och tittar ner, alla hisnande 127 meter rätt ner i marken.
Korna är bara små, små vita klumpar nu.
Vi gottar oss i att vädret inte kunde vara bättre, tar några selfies och Ellie och Rebecca funderar på vad klätterrekordet upp till toppen är.
Sju minuter tror de. Hissen upp tar tolv.
Men efter att vi har tömt våra vattenflaskor gör vi oss redo; bara att klättra ner igen då.