Anmälningarna om våld i hemmet ökar
VÅLDSUTSATTA. Socialen hinner inte ge tillräckligt stöd
Allt fler i Botkyrka söker hjälp för våld i nära relationer. ”Med ökad arbetslöshet och trångboddhet ökar våldet i hemmet. Vi behöver mer resurser”, säger Katarina Lindström på socialförvaltningen.
Sandra (som egentligen heter något annat) är 32 år och bor i Bredäng med sina fem barn mellan två och fjorton år. Hennes lägenhet ligger i ruiner efter en destruktiv man. Han sitter i häktet, precis dömd till två års fängelse i tingsrätten för grov kvinnofridskränkning.
Därifrån kan han inte skada henne fysiskt. Men här börjar en ny utmaning för Sandra. Hon har inte råd att läka.
Det mest akuta är att hon inte kan känna sig trygg. Dörren är så sönderslagen att den inte går att låsa. Men det har socialtjänsten inte kunnat hjälpa till med. Otryggheten blir ännu värre eftersom hennes första man, som även han var våldsam, ibland står utanför och vill komma in.
– Det är helt sjukt, jag har till och med tänkt ”jag borde inte ha anmält det, jag tar tillbaka anmälan”. Jag visste inte hur dålig hjälp jag skulle få, säger Sandra.
Sandras man slog henne med järnrör och sparkade henne i huvudet. Hon for ut och in på sjukhus, men lyckades alltid bortförklara blåmärkena och hjärnskakningarna. Det senaste året eskalerade våldet tills dess att hon inte hade något annat val än att anmäla.
Men ändå är hon inte säker på att hon fattade rätt beslut.
– Då hade ju i alla fall ekonomin funkat. Jag har till och med varit ute och sökt jobb trots att situationen är som den är. Jag är ju sjukskriven för akut stress. Jag mår väldigt väldigt dåligt. Det är absolut inte läge.
Sandra är traumatiserad och har fem barn att ta hand om, men hon måste ägna dagarna åt att jaga socialtjänsten. Snart har två månader gått sedan hennes man greps av polisen. Hon har haft ett visst stöd från relationsvåldsteamet i Skärholmen och barnrättsorganisationen Bufff. Men hon har fortfarande inte fått träffa sin handläggare på enheten för ekonomiskt bistånd. Efter flera avbokade möten har hon bestämt sig för att JO-anmäla.
Familjen har ungefär 17 000 kronor i månaden att leva på. 7000 försvinner till hyra. Hittills har hon fått matkuponger av socialtjänsten för att ha råd med mat. Men hon behöver också pengar till att laga sin dörr, barnens mediciner, nya vinterkläder och hyra. Hon har börjat skuldsätta sig hos vänner och familj för att inte riskera lägenheten.
– Jag kan förstå de som drar tillbaka sina anmälningar. Det kan vara på liv och död att bo med en misshandlande man. Men det här då? Om jag blir vräkt kommer jag behöva sitta på gatan med barnen. Då blir de omhändertagna istället. Vad är det för liv för dem?
– Men jag vill inte att andra kvinnor ska känna att de inte kan göra en anmälan. Det finns ändå frivilligorganisationer som kan hjälpa en. Men det ska inte vara deras ansvar, det ska vara socialtjänstens ansvar.
Hennes misshandlande man är bakom lås och bom. Men med fem barn, en sönderslagen lägenhet och utan tillräckligt stöd från socialen är lidandet långt ifrån över. Det mest akuta är att hon inte kan känna sig trygg. Dörren är så sönderslagen att den inte går att låsa. Men det har socialtjänsten inte kunnat hjälpa till med.