Jag skäms å vuxenhetens vägnar
Idessa dagar är det inte bara skolavslutning som hägrar för många unga, utan också ett sommarjobb. Min tonårstjej, som går på vård- & omsorgsprogrammet, är en av dem. Så länge hon kan minnas har hon velat bli syrra. Hon är osannolikt motiverad. Alla chanser till erfarenhet på vårdområdet som hon kan få, tar hon.
Men det är inte lätt. Visserligen har hon fått tre veckors jobb på ett äldreboende i kommunen, men sommarlovet är långt. Och att på eget initiativ lyckas få något, är lättare sagt än gjort. 30 telefonsamtal och otaliga mejl senare, till olika sjukhusavdelningar är frustrationen stor. Jobb kan hon glömma. Hon får inte ens svar. Inte ett enda ”nej tyvärr”. Inte ens efter jobbintervjuer ids arbetsgivare höra av sig. Löften om besked ersätts av tystnad. Det fick hennes storasyster erfara i jakten på sitt sommarjobb.
Om man kan skämmas å vuxenhetens vägnar, så gör jag det.
Skulle man, mot förmodan, kallas till intervju så får man vara beredd på allt möjligt. Ansökningsprocessen för kollegans tonåring skedde i trupp. Jag höll på att tappa hakan när hon berättade om den. Efter en stunds grupparbete med olika uppgifter, så avslutades hela sessionen med en fråga, som skulle besvaras inför alla andra. ”Vem av dem som är här i gruppen tycker du borde få jobbet? Motivera ditt svar!” Vänta nu, är det möjligtvis någon som sett för mycket på dokusåpor på TV? Är det ingen som reflekterat över hur det blir för tonåringen som inte får en enda ” röst” av de andra? Jag skäms.
Kompisens son tyckte själv att jobbet förra sommaren var en rejäl besvikelse. Personalens uppmuntran handlade mest om att ta fikapaus och han belönades med att få gå hem tidigare, typ varje dag. Ungefär noll förutsättningar för en bra jobberfarenhet. Jag skäms.
Min största farhåga är att vi vuxna ska svika henne genom att nonchalera och kväva hennes lust att lära.
Jag älskar den framåtanda min tjej har. Min största farhåga är att vi vuxna ska svika henne genom att nonchalera och kväva hennes lust att lära, veta mer, ta ansvar och göra skillnad, som hon – och många andra energiska unga – bara glöder av! Att hon ska smittas av den nonchalans och brist på engagemang som ofta innehåller spår av bitterhet. Efter en praktik häromåret kände hon av just detta. Som hon själv sa: ”Man måste ju vara professionell. Om man visar patienterna lite vänlighet och respekt, ja, då får man ofta detsamma tillbaka!” Hjälp, 15-åringen har fattat mer än många medelålders. Jag skäms.