NÄR RIDÅN GÅTT NER
Folkoperans Förklädd gud har blivit en succé. På scenen står EU-migranter som för första gången har fått ett jobb i Stockholm. Men när ridån går ner på en av stans finaste scener åker flera av dem hem och sover i tältläger. – Vi gör så mycket vi kan. Men
De blå stolarna i Folkoperans salong gapar tomma. Det är en halvtimme kvar innan kvällens föreställning börjar. I en av de främre raderna sitter 27-åriga Zinica Ciuraru ensam och lyssnar på orkestern som värmer upp. De spelar musik från ett av Sveriges mest älskade kör- och orkesterverk, Förklädd gud.
När publiken släpps in gör Zinica Ciuraru orkestern sällskap uppe på scenen. Hon är en av de romska migranter vars berättelser är bärande i föreställningen.
Det är de utsatta som tigger på stans gator som operan vill att publiken ska vända blicken mot och våga se – som medmänniskor.
– Jag står på scenen för att jag vill att mina barn ska veta att jag arbe- tar. Jag vet att det är väldigt skamfullt att tigga men jag har inget annat val just nu. Först skämdes jag på scenen men nu känner jag mig avslappnad och varm inombords när jag ser alla som kommer hit. De ställer sig upp och applåderar och de som jobbar här har gett oss mod, säger Zinica Ciuraru.
Nere i logen sitter Liliana Măcău. Precis som Zinica Ciuraru har hon kommit från Rumänien till Stockholm för sina barns skull. Innan kvällens föreställning satt hon på gatan och bad om pengar för att kunna köpa något att äta.
Lönen från operan skickar hon hem till sin familj. De är tolv personer som bor i en barack som hon försöker försörja. När det regnar läcker vattnet in.
– Jag fick bara fyra kronor idag. Jag behöver hjälp. Jag har ingenting, titta här, säger hon och öppnar sin handväska.
En stund senare, när föreställningen startat, syns Liliana Măcău på en stor filmduk ovanför orkestern. Operapubliken får se henne berätta om första gången hon blev kär, som liten flicka. Lilianas berättelse är en av flera som har filmats och som visas under kvällen.
Historierna handlar om husdjur, kärleken till en gigantisk gris och till en trogen rottweiler. Migranterna delar med sig av berättelser om fasansfull flykt, om glädjen i att spela fotboll och om den största sorgen – att inte få vara med sina barn.
Det är Zinica Ciuraru som brister i gråt i filmen när hon säger att hon inte sett sina barn på ett helt år. Första gången hon såg filmklippet var hon tvungen att lämna rummet. Hon orkade inte se sig själv. Och trots att filmen har visats under många föreställningar måste hon fortfarande titta ner i golvet när hennes ansikte visas på duken.
– Jag känner för stark smärta när jag ser mig själv. Men jag har sett föreställningen på film och när vi repeterat och jag tycker det är väldigt vackert. Jag hoppas att publiken tycker om det vi har gjort. Jag gör det här för att jag vill att publiken ska se mig på samma sätt som de ser på vem som helst, säger Zinica Ciuraru.
Att mötas som människor, utan fördomar och utan baktankar, är det som regissören Malin Stenberg hoppas uppnå med föreställningen. När de första EU- migranterna började
tigga för en tio år sen minns hon hur starkt hon reagerade.
– Nu syns de inte riktigt längre. Det här är inte en politisk föreställning utan för oss har fokus varit medmänsklighet och empati. Jag hoppas att vårt arbete har gjort skillnad i det lilla, att publiken går härifrån med en stärkt positiv känsla, att man vågar få syn på sina medmänniskor, säger hon.
För de tolv EU-migranterna som Folkoperan anställt har Förklädd gud också betytt en direkt skillnad, ett första jobb i Sverige och en inkomst. Migranterna får betalt enligt kollektivavtal, som outbildade skådespelare.
Men, säger Liliana Măcău, sen föreställningen startade blir det bara några timmars arbete i veckan. Hon visar sin senaste lön. Under en vecka har hon jobbat 12 timmar och tjänat drygt 1 500 innan skatt.
– Många tror att vi klarar oss på det vi får från operan men det räcker inte, säger Liliana Măcău.
När strålkastarna släcks och operan stänger för kvällen åker hon tillbaka det läger där hon bor i södra Stockholm.
Folkoperan har, förutom att anställa EU-migranterna, också försökt att hjälpa dem på andra sätt. Just boendefrågan har diskuterats mycket.
Enligt Folkoperans VD Monica Fredriksson finns flera svårigheter med att ge dem tak över huvudet. Ett hinder är att boendet blir en löneförmån som EU-migranterna måste skatta för. Ett annat är att familjer vill hålla ihop och bo tillsammans. Det skulle kunna leda till att operan skulle behöva betala för rum för ett 40-tal personer.
Dessutom är Folkoperan beroende av bidrag från stat, kommun och landsting. Skattepengar som ska gå till kulturen och som inte får användas till välgörenhet, enligt Monica Fredriksson.
– Det är klart att det är jättejobbigt att alla inte har ett fungerande boende. Som medmänniska mår man såklart dåligt över att det ser ut såhär. Det är ju därför vi gör den här föreställningen, för att väcka frågan och synliggöra personerna. Vi gör så mycket vi kan. Vi ger viss hjälp till bostad, men jag vill tyvärr inte gå in närmare på hur. Men det är viktigt att veta att vårt syfte inte är att bedriva välgörenhet. Vi är en teater. Det är vår huvuduppgift, säger Monica Fredriksson.
När föreställningen är över, den 26 mars, ska Liliana Măcău åka hem till sina barn i Rumänien. Hon hoppas fortfarande att hennes familj ska kunna ha ett liv i Stockholm, att hon ska få en bostad här.
Zinica Ciuraru och hennes man kommer bo på härbärgen och på gatan.
– Jag ska leta efter arbete. Vad som helst. Jag vill ge mina barn ett bättre liv än det jag haft, säger Zinica Ciuraru.
Om Folkoperan kommer att sätta upp Förklädd gud igen är inte klart. Föreställningen har dragit mycket publik.
– Det är inte omöjligt. Jag är övertygad om att vi kommer att ha fortsatt kontakt med EU-migranterna. Vi har tankar och idéer men inget är klart ännu, säger Monica Fredriksson.