In under skinnet och rakt in i mitt hjärta

Då och då skriver jag en artikel som stannar kvar i mig efteråt. Oftast händer det efter att en människa delat med sig av en berättelse som krupit in under mitt skinn och gått rakt in i hjärtat.

Det hände nu i veckan när jag och fotograf-Micke besökte hemlösa EU-medborgare i Vällingby.

Det började med att vi fick in ett tips till tidningen om att EU-medborgare bosatt sig i en gångtunnel i Vällingby. Något elever som passerar tunneln på väg till Grimstaskolan tyckte var obehagligt. Som lokaltidning är det viktigt att lyfta den frågan och vi kontaktade stadens EU-team som jobbar med hemlösa EUmedborgare. Efter ganska mycket snack på telefon fick vi följa med dem till EU-medborgarna i Vällingby.

För mig har det som för många andra blivit vardag att se hemlösa EU-medborgare sittandes på Stockholms gator. Oftast tittar jag förbi deras foton på familjemedlemmar utan att ge pengar.

I tunneln träffade vi bland annat Ilica och Peges som har sex barn hemma i Rumänien. Treåringen är yngst och har samma namn som jag. Jag frågade hur länge de brukar vara här åt gången och fick svaret ”två-tre månader”. Jag behövde inte fråga om de saknar sina barn.

När jag kom hem på kvällen låg mina två ungar och sov i vår dubbelsäng. Jag försökte föreställa mig att behöva lämna dem för att åka till ett annat land och tigga för att kunna ge dem mat. Det gick inte.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att ge pengar till dem som tigger. Men jag vet att vi är en del av varandras verklighet. Och det minsta vi som inte behöver tigga kan göra är att svara på deras ”hej”.