Hej, jag heter Evelina och jag är en sop-sopa
Jag ser mig själv som en ganska präktig person som oftast försöker göra ”det rätta”. Jag kör inte för fort och kastar aldrig tuggummi på gatan (ni vet väl att fåglarna dör om de försöker äta ett tuggummi och näbben klibbar ihop?) Jag hjälper pensionärer av från bussen och tränar tålmodigt mina barn att äta sojakorv eftersom det är så synd om grisarna.
Men jag har en mörk hemlighet. Något jag skäms för men tyvärr inte alltid tillräckligt mycket.
Jag slarvar med sopsorteringen *duckar för tomater och ruttna ägg*.
Fram tills nyligen åkte allt i vanliga hushållssoporna. Ja plast, konserver och ibland glas. ( Jag brukar alltid säga ”batterier slänger man ju inte, men om vi nu ska vara ärliga har det nog hänt en gång. Eller två.)
Jag förstår att ni undrar hur jag kan vara så ond? Det enkla svaret är lathet. Fram tills i höstas bodde vi långt från närmaste återvinningsstation och hade ingen bil. You do the math. Nu har vi ett miljörum bakom knuten och en bil som tar oss till Lövsta på fem minuter. Så jag har faktiskt skärpt mig. Men när mina kollegor förfäras över att någon slänger ett utbrunnet värmeljus i vanliga soporna hettar mitt ansikte. Jag börjar svettas och letar febrilt efter ett nytt samtalsämne. Tänk om det syns på mig att jag slängde en yoghurtförpackning i går för att jag inte orkade diska ur den?