Signalement eller inte – svår fråga för polisen
Varför går polisen inte alltid ut med signalement när ett brott har begåtts? Om du ställt dig den frågan är du inte ensam. Nu förklarar polisen hur de resonerar.
En fråga som ofta väcks när media rapporterar om brott är varför polisen inte alltid väljer att gå ut med signalement under en pågående utredning. Så här svarar polisen.
– Går man ut med signalement måste det finnas skäl för det, man ska tro att det för utredningen framåt, säger Magnus Nilsson, polis i Järfälla och Upplands-Bro, och fortsätter:
– Det är upp till respektive förundersökningsledare att avgöra huruvida det är lämpligt eller inte.
Om ett signalement är allmänt, till exempel att de brottsmisstänkta är ” tre mörkt klädda individer med huva”, så ger det sällan något att gå ut med den informationen till allmänheten, eftersom beskrivningen stämmer in på många människor, menar Magnus Nilsson. Därför är det sällan relevant att gå ut med ett misstänkt persons hudfärg eller etniska bakgrund, något polisen ibland får kritik för att de inte gör.
Samtidigt skiljer sig resonemanget åt beroende på vilken typ av brott det rör sig om.
– Ju allvarligare brottet är, desto mer allmänt hållen information kan man gå ut med, för att det är så pass angeläget att få in tips, säger Magnus Nilsson.
Att det inte finns ett enkelt svar på signalementsproblematiken blir tydligt då vi pratar med Patrik Zanders, gruppchef på polisens avdelning för grova brott. Han delar på många sätt Magnus Nilssons bild. Men han har samtidigt ett annat synsätt.
– Att gå ut med ett brett signalement kan vara bra, för då får vi in många iakttagelser, säger han.
Han tar de två våldtäktsförsök, som skedde i i ett löparspår i Blackeberg i somras, som ett exempel. Där valde polisen att gå ut med de allmängiltiga signalementen som var en mörkhårig man på cirka 1.80, vid tillfället klädd i jeans och mörk collegetröja.
– I det här löparspåret som var aktuellt så kanske det inte rör sig så mycket folk, och de som är där är kanske klädda i träningskläder, säger Patrik Zanders. Han fortsätter: – Jag är inte så rädd för att gå ut med breda signalement, risken att någon ska bli dömd på ett felaktigt utpekande av ett vittne är obefintlig.
Vad tänker du kring att gå ut med breda signalement som hudfärg eller etnicitet?
– Det är känsligt. Det finns tillfällen då jag gått ut med såna signalement men då olika medier har valt att bara gå ut med vissa specifika signalementsuppgifter. Jag respekterar det, men rent egoistiskt är det inte till fördel för min förundersökning. Men det är en jättesvår balansgång.
Men i andra fall kan det rentav sabotera en utredning genom att gå ut med information, enligt Magnus Nilsson.
– Uppgifter som vi vill använda mot en misstänkt i förhör för att ställa personen mot väggen, kan i vissa fall fördärvas av att vi tidigare gått ut med informationen till allmänheten, säger han.
Går man ut med signalement ska det finnas skäl för det.