Mitt i Bromma

Ulrikas son fastnade i kriminalit­et i unga år

”Hårdare tag!” ”Var är föräldrarn­a?” Ropen återkommer ständigt i debatten om unga kriminella. Ulrika lyckades efter flera år hjälpa sin son som var på väg åt helt fel håll. Men för det krävdes tid, pengar, egna kontakter och all hjälp som samhället hade a

- Text: Stella Papapanagi­otou

n onsdag förmiddag för snart två år sedan sitter Ulrika som vanligt framför datorn på jobbet när hennes telefon ringer. Det är en polis. Han berättar att hennes snart 17-årige son Viktor och en kompis till honom har gripits under natten – tillsamman­s med medlemmar ur ett känt kriminellt nätverk i Stockholm.

– Fortsätter han att hänga med de här personerna kan han vara död inom ett år. De här skjuter varann för 500 spänn, säger polisen.

Trots att de senaste åren i sonens liv har kantats av problem i skolan, droger, stölder, våld och för Ulrikas del: mängder av samtal med lärare, rektorer, poliser, drogbehand­lare och handläggar­e på socialtjän­sten, så har hon svårt att ta till sig hur allvarlig situatione­n är.

– Jag frågar Viktor vad som har hänt. Han ger sin version och jag tänker ”gud vad skönt”, säger Ulrika.

Hon ringer tillbaka till polisen och berättar det Viktor har sagt till henne: Att han och kompisen bara råkat befinna sig på samma plats som gänget.

– Han svarade ”jag tror inte på slumpen”. Sen erbjöd han sig att komma hem till oss och prata med killarna. Så en kväll kommer kompisen och hans föräldrar över till oss och så sitter vi alla där och lyssnar på två poliser i full mundering som försöker förklara för våra barn vilka risker de utsätter sig för, säger Ulrika.

Killarna är kaxiga tillbaka och föräldrarn­a skäms. Eftersom killarna är minderårig­a görs en orosanmäla­n till socialtjän­sten. Det är fjärde gången det händer för Viktors del. Men nu bestämmer sig handläggar­en för att starta en utredning. Tidigare har Ulrika ”pratat bort” myndighete­n varje gång.

– Jag har inte begripit att vi skulle ha behövt hjälp tidigare. Samtidigt kommer jag från ett sammanhang där jag och min man har bra jobb, god ekonomi, och jag vet att jag blir lyssnad på när jag pratar. Tidigare handläggar­e har svarat ungefär ”ja, jag hör ju att du har koll, här behövs inte vi”, säger Ulrika.

Kontakter, tid och pengar kommer också att ha en avgörande betydelse för hur de till slut lyckas hjäpa Viktor. Vi återkommer till det.

Att en utredning nu startar gör att polletten börjar trilla ner för Ulrika, hur hennes sons liv faktiskt ser ut.

– Jag behövde någon som sa ”snap out of it, det här är åt helvete!”. Från och med då började jag leta efter tecken, säger hon.

Och hon hittar flera. En dag cannbis i en byrålåda. Sen, 4 000 kronor i sonens jacka. Dessutom får hon höra att han ska ha sålt kokain flera gånger.

Hon och hennes man lägger en pusselbit till en annan och konfronter­ar till slut Viktor, som erkänner.

– Han har slagit ner folk. Knarkat. Sålt knark. Samtidigt är den Viktor jag ser fortfarand­e världens härligaste person, säger Ulrika.

Hur allt började

Första gången hon förstår att något är fel är när Viktor kommer hem påverkad efter att ha rökt cannabis, bara 12 år gammal. Innan dess beskriver hon honom som ”ett vanligt barn, men förmodlige­n med adhd”:

– Han släcker inte lampan, lämnar kylen öppen, glömmer låsa ytterdörre­n. Och han har alltid varit spänningss­ökande, säger Ulrika.

Men diagnosen får han först i samband med socialtjän­stens utredning, som 17-åring.

– Innan dess har både hans pappa och bonuspappa försökt med ”tuffare tag” genom att ställa krav. Och jag har alltid tagit honom i försvar och curlat.

Hon beskriver hur hon lotsat sonen genom högstadiet genom att varje vecka printa ut ”körscheman” i Excel där det står exakt vad som ska göras varje dag. Det lyckas. Han går ut med fullständi­ga, om än inte höga, betyg och kommer in på gymnasiet.

– Viktor har varit omgiven av mycket funktionsd­ugliga vuxna. Hur många som helst. Och alltid fått kärlek och omsorg. Ändå har han dragits till det här andra. Min makt över mitt barn sträcker sig bara till en viss gräns. Därför blir det fel att gorma ”var är föräldrarn­a” när det går snett. Detta är inte en fråga som bara en familj eller tonåring kan lösa, säger Ulrika.

Snabba cash lockar

Det som lockat är ”snabba cash-livet”; drömmen om statuspryl­ar; dyra kläder och lyxiga bilar.

– Det speglar ett övergripan­de problem i samhället. I en drömvärld skulle inte alla

Han har slagit ner folk. Knarkat. Sålt knark. Samtidigt är den Viktor jag ser fortfarand­e världens härligaste person.

längta efter ljust och fräscht, resor till Maldiverna och jaga efter framgång och status. Det är ju att säga till barnen att det enda som betyder något är prestation och ”rätt” symboler. Det blir tungt, säger hon.

Trots allt är Viktor inte dömd för något, bortsett från ett olaga vapeninneh­av efter att en gång ha ertappats av polisen med en kniv. Att han grips några dagar innan sin 17-årsdag är tur, menar Ulrika.

– Jag tänkte, nu har jag 365 dagar på mig att lösa det här. Sen blir han myndig och folk slutar ringa mig om något gått snett, säger hon.

Hon rullar igång ett batteri av insatser. De flesta tack vare privilegie­t att ha tillgångar och en förstående arbetsgiva­re, menar hon.

Från en dag till en annan tar hon fyra veckors ledigt från jobbet. Hon lämnar tillfällig­t man och familjens övriga barn i villan och flyttar in med Viktor i en lägenhet hon äger, strax utanför tullarna.

Det visar sig att Viktor har flera telefoner, ”becknarlur­ar”, de tas ifrån honom. Alla konton på sociala medier stängs ner. Flytten innebär ett viktigt byte av miljö. Och Viktor går med på allt, han vill ha hjälpen.

– Till en början handlade det nog mest om att han inte ville göra mig ledsen mer, men jag tror alla i hans sits vill ha hjälp, säger Ulrika.

Hon har trots sociala tabun alltid varit öppen med att det funnits problem runt sonen. Nu slänger hon ut krokar, både privat och genom att ha kontakt med myndighete­r. Frågan är: ”hur går vi vidare?”

Via en vän kommer hon i kontakt med Micke, från organisati­onen En annan sida av Sverige. Han är själv före detta kriminell, som numera stöttar vuxna som vill lämna ett kriminellt liv. Han signalerar allt Viktor gillar, han är snygg, stor, har cool bil och snygg klocka.

– Han bekräftar Viktor. De blir snabbt nära, tränar ihop, fikar och snackar bilar, men också frågor om livet, värderinga­r och framtid, säger Ulrika.

Viktors faster, som jobbar på socialtjän­sten, berättar samtidigt för henne om SIG – sociala insatsgrup­per (läs mer på nästa sida) – som finns i flera av Stockholms stadsdelar. Det ligger under socialtjän­sten och går ut på att stötta kriminella avhoppare.

Drogtester och träffar

Ulrika ringer dit och lyckas få in Viktor i programmet, dessutom med villkoret att Micke ska vara hans kontaktper­son. På så sätt blir Micke en del av deras liv. I över ett års tid träffas han och Viktor tre-fyra gånger i veckan, och han och Ulrika pratar nästan dagligen i telefon.

SIG-programmet innebär även drogtester och regelbundn­a träffar med socialtjän­sthandlägg­are, polis och kontaktper­sonen. Viktor deltar i nästan två år innan han avslutar – på en helt annan plats i livet än när han började.

– Skolresult­aten är bra och han har träffat världens bästa flickvän. Men eftersom han har brutit med många gamla vänner så kan det nog bli lite ensamt ändå ibland. Tryggt men lite tråkigt. Men han jobbar på med nya kontakter och har hittat tillbaka till några av barndomsvä­nnerna, från tiden innan allt gick snett, säger Ulrika.

”Hur gör andra föräldrar?”

Hon har funderat mycket på vad det var som blev lösningen för Viktor till slut.

– Jag har varit drivande i alla steg. Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt: Hur gör andra föräldrar i den här situatione­n? Som kanske inte kan språket, som har flera jobb för att få det att gå ihop, eller som har flera barn att ta hand om än jag? Hon fortsätter: – Det finns inga föräldrar som vill att det går åt helvete för barnen. Man gör så gott man kan. Det räcker inte att stirra sig blind på föräldrarn­a, alla behövs: hemmet, skolan, samhället. Och stödfunkti­oner där det inte funkar, säger hon.

Just nu känner Ulrika sig ”extremt hoppfull” när det gäller Viktors framtid. Men det går ju inte att veta vad som händer längre fram. Hon säger:

– Jag säger som mamman i Mumintroll­en: ”Jag vet att vad som helst kan hända, det är därför jag är så lugn”. Ulrika och Viktor heter egentligen något annat.

 ??  ??
 ?? FOTO: MIKAEL ANDERSSON ?? GEMENSAMMA KRAFTER. ”Det finns inga föräldrar som vill att det går åt helvete för barnen. Det räcker inte att stirra sig blind på föräldrarn­a, alla behövs: hemmet, skolan, samhället”, säger Ulrika, vars son tidigt fastnade i kriminalit­et.
FOTO: MIKAEL ANDERSSON GEMENSAMMA KRAFTER. ”Det finns inga föräldrar som vill att det går åt helvete för barnen. Det räcker inte att stirra sig blind på föräldrarn­a, alla behövs: hemmet, skolan, samhället”, säger Ulrika, vars son tidigt fastnade i kriminalit­et.
 ??  ??
 ??  ?? Tidigare delar av serien.
Tidigare delar av serien.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden