Hej då bilköer – hej svindyra SL-kortet
För drygt ett år sedan flyttade jag och min familj från Bromma till Hässelby. I samband med det fick vi tillökning i familjen – i form av en bil.
Från att ha kuskat runt på bussar och tåg med barnvagn, packning, fan och hans moster insåg vi plötsligt hur LÄTT livet kan vara med bil.
”Jag vet att det inte är bra för miljön och visst, bilköerna är jobbiga. Men det går ju inte att åka kommunalt med två ungar i morgonrusningen.”
Typ så. För en månad sedan lärde jag mig dock den hårda vägen att bilar kan gå sönder. Med varningslampan blinkandes höll jag alla tummar att motorn inte skulle dö just där i korsningen Lövstavägen/Växthusvägen. Och ja, jag tog mig hem.
Men nu är jag alltså tillbaka i kollektivtrafikträsket. Varje morgon åker jag och barnen (som går kvar i skola/förskola i Bromma) buss och tunnelbana tillsammans. Och det går bra. Vi pratar och hinner umgås på vägen. Eftersom vi slipper bilköerna är vi alltid framme samma tid vilket minskar morgonstressen så mycket.
Visst, SL-kortet är irriterande dyrt och ibland blir jag galen på bussen som parkerar mitt framför soptunnan i Vällingby så att jag knappt kommer av med barnvagnen. Det är också en smula störigt att alla utan vagn envisas med att välja den enda breda spärren ner till tunnelbanan. (Gå två meter till vänster och du skall finna TRE tomma spärrar.)
Men överlag funkar det jättebra. Vi får se om jag skriver en ny krönika när vintern är här och jag pulsar fram med två trötta barn i en halvmeter snömodd. Just nu väljer jag att carpa dagen i kollektivtrafiken.