Varför ses snällhet som något dåligt?

Här intill har vi frågat lokalbor om när de senast gjorde något snällt. Det har fått mig att fundera på just det här med snällhet. Är inte det en ganska underskattad egenskap?

Hygglig, bussig. Det är synonymer till snäll, enligt Svenska akademins ordbok. Och de orden osar snarare dialoger i gamla 60-talsrullar än är en del av dagens lingo. För numera upplever jag att ”snäll” associeras med mesighet, att någon är lite grå.

När jag gick i högstadiet gjorde vi en samarbetsövning med klassen där vi klasskompisar skulle beskriva varandra med positiva ordalag. När jag och min kompis käkade lunch efteråt frågade hon vilka ord folk valt för att beskriva mig.

– Snäll, sa jag.

Varpå hon la huvudet på sned och log medkännande. – Men du har ju fler egenskaper än det! Lite som att snäll var lika med personlighetslös, och inte något som faktiskt var en bra grej. Och jag undrar var det här kommer från. Som barn lär man sig (i bästa fall) att vara snäll: att säga att någon ritar fint, att plocka undan efter sig, säga förlåt. När förvandlas det till något dåligt?

Kanske är det när man kommer upp i en ålder där andras snällhet går att utnyttja – för det finns såklart en nivå av snällhet som nästintill kan bli självutplånande. ”Absolut, inga problem, det fixar jag!” håller ju inte i all oändlighet.

Men vi kan nog alla vara överens om att vara snäll, eller bussig om man så vill, i grunden är något bra. Så varför har snällisar så låg status?

Jag har många frågor, men inte så många svar. Hur går dina tankar om det här med snällhet? Kanske håller du inte med om att det är en lågt värderad egenskap? Hör gärna av dig till mig och berätta!