’’Jag vet, ny tunnelbana kostar. Men SL-kortet svider ändå i min plånbok.’’

SVETTIGT. Nu börjar ta-av-och-på-jackan-för-att-intesvettas-ihjäl-påbussen-säsongen, mer känd som vinterhalvåret. Ber på förhand om ursäkt till alla medtrafikanter jag kommer råka armbåga framöver när jackan ska krånglas av och på!

Min plånbok och jag blir lika chockade varje gång. I början av månaden när jag blippar SL-kortet i spärren och den orange rutan runt kortet lyser. Ni vet, den som hintar om att hörrududu, det är dags att fylla på med nya pengar om du ska kunna leva ditt liv i en storstad den kommande månaden också. 890 kronor får en vanlig dödlig vuxen punga ut för ett månadskort i SL-land, och i veckan stod det klart att siffran från och med januari kommer att landa på 930 kronor. (Läs mer om det på sidan 13).

Nästan en tusenlapp ryker varje månad för att jag ska kunna stå och klämmas med andra stockholmare på tunnelbanan och göda den gemensamma drömmen om sittplats. Svära över förseningar, inställda avgångar och tvingas tjuvlyssna på varför hon i sätet bredvid hatar sitt jobb.

Nästan en tusenlapp ryker varje månad för att jag ska kunna stå och klämmas med andra stockholmare.

Ja jag vet, saker och ting kostar pengar. Det byggs ny tunnelbana och tvärbana och en busslinje någonstans långt från mig ska få utökade avgångar, och alla som jobbar med det där ska ju också ha lön. Såklart. Men det svider inte mindre i min plånbok för det.