Hans O Alfredsson om en påse bröd, en tjuga och dagens ungdomar.
Skriver om ett möte med en av Brommas ungdomar, på lokala matbutiken. Vill du också skriva en gästkrönika? Mejla oss!
Det hände sig häromdagen att jag, ålderstigne man med grå kalufs, stod vid en hylla i livsmedelsbutiken på Nockeby torg, den som inte längre bär det namn som alla använder.
Jag hade plockat åt mej tre blyertspennor, stiftpennor. Övervägde att köpa dem. Vilket jag också gjorde senare.
Då kom en ung pojke stegande. Bakom honom två kompisar.
– Kan jag swisha dej 15 kronor? frågade han och höll fram en plastpåse med tre bullar, franskbröd var det visst.
– Varför det? hörde jag mej själv frågsvara. Varför ska jag betala dina bullar?
– Du ska inte betala. Men om jag swishar 15 kronor så kan du ge mej 15 kronor, och så kan jag köpa. Jag har glömt plånboken.
Det lät ganska rimligt ändå, tyckte jag, gamle gubbe. Men, sa jag, jag kan bjuda dej på bullarna.
Och så plockade jag fram min egen plånbok.
– Nej, nej, jag swishar till dej. Vad har du för nummer?
Jag rabblade. Och 15 pix ramlade in på kontot, plingplong.
Sen plockade jag fram en tjuga och gav honom.
Han gick och betalade för bullarna, kompisarna bredvid honom, medan jag fortsatte mitt övervägande vid stiftpennorna.
Så kom han tillbaka med en femma i handen. Nej, sa jag, behåll den. Du får den.
Det ville han inte. Jag tog emot hans femma, tack tack.
Och jag funderade mycket, som
Nils Ferlin skrev en gång.
Funderade på allt detta snattande som jag har läst om, ungdomar som påstås nästan ha gjort det till en sport att snatta i butiker. Även den här.
Nu upplevde jag raka motsatsen och blev varm till sinnes. Någon borde få läsa om det också.
Jag vandrade hemåt längs Västerled med svikt i stegen, ryggsäck på ryggen, mössan över öronen.
Det finns bra ungdomar.
Nu upplevde jag raka motsatsen och blev varm till sinnes. Någon borde få läsa om det också.