Ond cirkel: ”Rädslan gör stan mer uppdelad”
”
Stockholmarna undviker delar av staden, duckar undan och stänger av nyheterna. Det är ingen ljus bild när frågan om det eskalerade gängvåldet kommer på tal ute på stan. Lösningen? Vi måste lyssna, säger Lucas Karlsson. Med sju nya gängmord
på en vecka, varav många i Stockholmsområdet, är det svårt att se positivt på samhällsutvecklingen. Det blir tydligt när Mitt i ställer frågan på Stockholms gator:
Hur påverkas din syn på Stockholm av den pågående våldsvågen?
– Man tänker mycket mer på vilka områden man rör sig i, säger Mikael Jovanovic Eriksson i Vendelsö-Gudö, Haninge.
Efter dödsskotten i Farsta Centrum i våras känns det inte längre tryggt att åka dit, tilllägger hans make Zoran Jovanovic Eriksson, som exempel.
– I stället har vi börjat åka till Sickla Köpkvarter för att handla, där det är en annan känsla, säger Mikael.
Det känns hemskt och tragiskt att man behöver tänka så, tycker han.
– Jag vill bo en i integrerad stad där jag kan röra mig överallt. Nu drar vi oss mer och mer tillbaka till våra stugor, vi som är privilegierade.
Självklart motverkar det
också integrationen, den känsla av sammanhållning som skulle behövas för att vända utvecklingen, menar båda. Det blir en ond cirkel.
Det verkligt hemska, tillägger Zoran, är att barn i vissa delar av stan växer upp med dödsskjutningar som en del av sin vardag, utan möjligheten att flytta någon annanstans.
– Det är fel att man sätter dem som inte har något jobb i vissa områden. De får inte en ärlig chans att komma in i samhället.
Flera vi pratar med resonerar på samma sätt, både att man slutar besöka platser som förknippas med gängvåldet och att problemet i grunden har med segregationen att göra.
– Framför allt blir man blir trött och arg på politikerna som under så lång tid har misslyckats med att göra något åt det, säger Lucas Karlsson i Hägerstensåsen. Hans flickvän Sofia Häggbom medger att hon har blivit mer vaksam, att hon reagerar på ett annat sätt när hon hör höga smällar. Deras kompis Iusef Ezzat i Vårby gård påverkas ännu mer direkt.
– Numera ser jag till att alltid gå med flera andra människor om jag är ute sent i mitt område. Det är en skillnad de senaste tre åren, säger han.
Känner ni större hopp nu när den politiska debatten fokuserar så mycket på gängvåldet?
– Jag tror att det först kommer att bli ännu värre innan man på allvar börjar prioritera ioritera det här, säger Sofia.
Mer förebyggande arbete e behöv behövs vs anser alla tre. Och att unga i utsatta områden känner att de kan bidra idra till samhället, att det finns en n annan väg än den kriminella.
Och hur löser man det?
– Man behöver sprida ut folk mer, så att det inte blir så många nyanlända i samma område. De träffar inga a svenskar och blir inte integreerade i samhället. Mest av allt tror jag vi behöver lyssna på dem, säger Lucas.
Helena som vi träffar i Söderort har de senaste veckorna slutat att läsa nyheter om skjutningar. Hon mår för dåligt av det.
– Det är helt förfärligt att man kan köpa en 14-årings liv. Men jag måste kunna leva mitt eget liv också. Så jag duckar. Det är ändå inte så lätt att göra något åt det. Jag går mest och hoppas att det inte ska drabba mig, säger hon.
Känner du dig mer rädd?
– Jag är en ganska stabil person. Men det påverkar mina känslor. ”Är det här mitt land?”, kan jag känna.
Hon utvecklar:
– Tidigare, på 1970-talet, då tänkte man att alla skulle med, att vi kunde lösa allting tillsammans. Men så är det inte längre. Och det är svårt att hitta tillbaka, säger Helena.
Under den stora flyktingvågen
2015–2016 stod hon nere på Centralen som volontär för Refugees Welcome.
– Jag tror inte jag skulle göra det i dag. Jag har blivit mer skeptisk. Jag tror inte på det gemennsamm gemensamma lika mycket längre. Man ser aatt att de det inte funkar. Och jag tror innte inte vå våra politiker heller vet vad de ska göra.
Mikael Jovanovic Eriksson i Haninge har en uppmaning till politikerna:
– Samla er, över blockgränserna. Hitta gemensamma nämnare, för folkets b bästa. Det är det som behövs. Ty Tyvärr tror jag inte att det kommer att hända.
”Jag tror jag har blivit mer på min vakt, jag ser mig om bakom ryggen mer. Jag tycker inte att det är någon kvinnofrid i staden. Och det har förstärkts av de här händelserna. Generellt har det blivit tuffare och stökigare i stan”, säger Gunilla Sjöberg, Lilla Essingen.