Hellre tvärbanan än Frankrike

De senaste veckorna hade jag läst hela vägen till jobbet. Främst för att någon sekund få slippa tankarna på allt som är så oerhört mörkt i världen just nu, men på köpet så slapp jag mina medresenärers morgonvanor. Jag har ingen lust att ta del av mackan med kokt ägg, tandkrämsandedräkten och sminkrutinen.

Det var mycket trevligare att resa till en kyrkogård i en liten by i Frankrike och dricka en skvätt portvin med kyrkogårdsväktaren.

Förra veckan fick jag följa med in i en liten lägenhet på Möllan där en baskettränare och en ung lovande basketspelare som han tagit under sina vingar bor. Veckan innan det blev jag bästa vän med en nykter narkoman som levde lyckligt som terapeut på ett behandlingshem.

Men så häromdagen hände något. Plötsligt insåg jag att kyrkogårdsväktaren hade en närstående begravd på kyrkogården där hon jobbar. Möllanbesöket lämnade mig med en enorm sorg och ilska. Och när terapeuten plötsligt mindes den oerhörda tragedin som hon hade förträngt så rann det över. En tår landade på den sista sidan, sedan en till.

– Är du okej?

Jag hade inte noterat att någon satt bredvid mig och knappt märkt att jag grät, öppet, på tvärbanan. Det var inget att skämmas över, sa hon. Det betydde bara att jag läste en bra bok och

det hade hon ju rätt i.

Efter det har jag inte läst hela vägen till eller från jobbet. Jag har inte slutat helt, men jag har bättre koll på mina medresenärer. Den isolerade värld som böckerna erbjuder känns plötsligt lite ensam och erbjuder inte lika mycket hopp som den glatt viftande svansen på en hund, grabbgänget som kastar sig upp för att ge plats åt pensionären eller kvinnan som frågade om jag var okej.

Jag hade inte noterat att någon satt bredvid mig och knappt märkt att jag grät, öppet, på tvärbanan.