Experter: Viktigast att du larmar i tid
För en 14-åring som vill ta sig loss från gängens klor finns alltid bra hjälp att få, enligt socialtjänsten.
– Prata med en vuxen så fort du kan, säger Oskar Williamsson, samordnare för Trefas.
Gängen flyttar fram sina positioner på idrottsplatser och skolgårdar. Dessutom når de ut allt bredare på sociala medier. Då riskerar en större grupp barn och ungdomar att bli indragna.
– Om en tonåring nyss har sett en mordvideo på Tiktok och en yrkeskriminell kommer fram och ber honom att göra ett uppdrag, så finns det stor risk att ungdomen inte vågar stå emot, säger Oskar Williamsson på socialförvaltningen i Stockholm.
Han är samordnare för Trefas, det samarbete mellan polis, socialtjänst och kriminalvård som finns i stora delar av Stockholm.
Tidigare siktade gängen in sig på en smalare grupp ungdomar, menar han.
– Nu är det mer att man rekryterar vem som helst. Då är det jätteviktigt att man så fort som möjligt pratar med en förälder, en idrottsledare eller annan vuxen man litar på.
Vad ska de vuxna göra?
– De ska i sin tur prata med polisen eller socialtjänsten, som vet vad man ska göra och som kan göra en hot- och skyddsbedömning. Barnen ska inte själva behöva ta ansvar för att lösa det här, säger Oskar Williamsson.
Lokala samordnare
Nytt sedan i vintras är att polisen nu inkluderar barn under 18 år i sitt arbete med avhoppare. Varje lokalpolisområde har i dag en lokal avhopparsamordnare som hjälper socialtjänsten att göra en riskbedömning och en handlingsplan för den unga.
Även för den tonåring som hunnit bli indragen i kriminalitet finns det bra program för att hamna på rätt köl. Om hotet bedöms som stort kan ungdomen få flytta till annan ort.
– Om vi bara får en öppning genom att den unge själv vill ha hjälp, då finns det goda möjligheter och en god prognos, säger Oskar Williamsson.
Ökar inte hotbilden om man går till en vuxen?
– Det blir inte bättre om man håller tyst. Har man visat gängen att man är en person som går att utnyttja, då kommer de att fortsätta utnyttja en, säger han.
För den som inte vågar prata öppet finns det även anonyma chattar, exempelvis på BRIS (Barnens rätt i samhället).
– Det kan vara ett bra första steg. Det viktiga är att barnet får sätta ord på sina tankar och känslor, och inte bli ensam i det jobbiga. Tillsammans kan man sedan hitta strategier, säger Nils Grönroos, kurator på BRIS.