Den sista texten om snö i Stockholm
Först faller snön.
Och vi med den. ”Fy fan vad dåligt.” ”Haha, 10 centimeter snö och hela Stockholm lamslås.”
”Skyll allt på SL som vanligt.” Snökritiken kommer direkt. Som att vi suttit och väntat på att få trycka på knappen. ” Var e plogbilen?” och ”Det var bättre förr!”
Som ett brev på posten dimper sedan nån smart krönika från Norrland ner i telefonen:
”I Umeå hade vi snörekord, bla bla bla.” Sen läser jag att Malmö löste sin snökanon med en miljon kilo salt de tydligen hade i nån lada. Men i Stockholm, där gick såklart allt käpprätt åt helvete – direkt.
”Avgå alla”, säger ni som tycker saker.
Så känner inte
jag. Jag är skön inför snön. Jag har styrkan att acceptera det jag inte kan förändra. De gör väl så gott de kan?
Visst, det tog en jävla tid att cykla till jobbet. Jag halkade två gånger och slog handen så att skyddsombudet tvingade mig att göra en skadeanmälan.
Men, det är bara snöflingor som lätt går att borsta bort, så att säga.
Ingen vill ta ansvar själv, hummar jag, medan jag fortsätter att begrunda snön och missnöjet. Kan ni inte ställa bilen? Räkna in lite förseningar i kollektivtrafiken.
Allt ska alltid funka perfekt, kanske ni tänker. Varför betalar vi annars 30 procent i skatt?
”
Men i Stockholm gick såklart allt käpprätt åt helvete.
Så tänker inte
jag. Jag tänker att snön kommer och går och att ingen någonsin ska sparka in den öppna ladugårdsdörr som är en text om snökritik, vare sig i soc sociala a a medier ed e eller e e på tidningssidor. ”Oh vad skön skönt och tyst och vackert allt är”, noterar jag j medan snön knarrar under kängorna kängorna. ”Och så trevligt det blir med en vit jul.”
Men sen kommer kom slasket. Högar av brunt med salt o och grus som sliter på skorna. Och d det är ännu svårare att ta sig fra fram i modden: Jag halkar igen. Tar emot med samma hand som sist. Nu gör det ont ont, vanten blir blöt. Varför försvinner för inte slasket – helst hel nu direkt.
Jag J betalar skatt för att slasket slas ska bort!
Avgå A alla.